temperatur


En "justering" (förstorande eller förminskande) av de "naturliga" (ur fysiska lagar härledda) intervallen för att göra dem tillgängliga för musicerande särskilt på piano, orgel och andra instrument med fixerade toner. De justeras efter den på 1700-talet utvecklade s k liksvävande temperaturen, d.v.s. alla intervaller inom en oktav görs lika stora. På detta sätt blir diss och ess klangligt identiska (även om deras tonhöjd enligt de fysiska lagarna bör vara något olika); man kan därmed spela i vilken tonart som helst och modulera till vilken annan som helst.

(Bachs 48 preludier och fugor i Das wohltemperierte Klavier var bland de första verk som krävde ett sådant system; styckena är skrivna i alla dur- och molltonarter.) Det tidigare systemet var medeltontempereraturen, som gav en närmare anslutning till den naturliga stämningen än den liksvävande temperaturen gör för C-dur och några närliggande tonarter. Men den var helt olämplig för tonarter avlägsna från C-dur, så att den i praktiken var omöjlig att använda med mindre man införde t.ex. olika tangenter för diss och ess (som skedde på några äldre orglar).

Märk att instrument med fri intonation (där tonerna inte är fixerade från början), t.ex. violiner, inte behöver ha någon "temperatur", eftersom den spelande själv bestämmer tonhöjden och justerar den efter gehör; han kan också komma närmare en "naturlig" intonation än en pianist med instrumentets fixerade tonhöjder kan göra.

PM75



Källa: Prismas musiklexikon 1975