[re´kviem] (lat.),
den katolska kyrkans dödsmässa, mi´ssa pro defu´nctis,
uppkallad efter begynnelseorden "Requiem aeternam dona eis, Domine",
"Herre, giv dem den eviga friden". Requiem, som har sin liturgiska plats vid begravnings- och minnesgudstjänster samt
årligen på Allhelgonadagen, är en variant av den
katolska högmässan med vissa förändringar: ljusare
partier, främst Gloria och Credo, har bortfallit, och andra,
allvarliga och dödsbetonade har tillkommit. Bland de sistnämnda
märks begynnelseorden och framför allt den relativt långa
sekvensen Dies irae, diktad
på 1200-talet av Thomas av Celano. I denna inspirerade skildring
av domens dag har de många förtonarna av requiem haft rika
tillfällen till verkningsfull dramatisk gestaltning; detta avsnitt
brukar vara requiemets höjdpunkt.
Liksom i fråga om
mässan blev requiemets ursprungliga, enstämmiga, gregorianska form tidigt föremål för kontrapunktisk bearbetning, först i vissa delar, senare i sin helhet (inga partier
av texten växlar som i mässan) och ersattes slutligen med
helt nykomponerade versioner. Berömda tonsättningar av requiem
är Palestrinas, Mozart – hans sista verk,
oavslutat och fullbordat av hans elev Süssmayer – Cherubinis två requiem, Berlioz' starkt effektsökande med ofantlig orkesterbesättning och Verdis melodisköna
och dramatiska requiem. Bland de otaliga tonsättare, som skapat
sådana verk, kan även nämnas Schumann, Liszt, Dvorák, Bruckner, Fauré, Pizzetti och Oskar
Lindberg samt från senare tid Britten (War Requiem).
Brahms' Ein deutsches Requiem är däremot av annan art,
ett körverk över en ur bibeln fritt sammanställd tysk
text, ej den liturgiska på latin.
MO85
