punktmusik


en term som lånats från måleriet (där den avser bruket av fläckar med ren färg i stället för blandade färger, tekniken kallas pointilism) och applicerats på musiken, där den avser tekniken att anbringa isolerade (klangfärgs-)fläckar, -punkter snarare än normala melodilinjer. Punktmusik har kommit att spela stor roll i 1950-talets musik; företräds av bl.a. Stockhausen, Nono, i Sverige av bl.a. Hambraeus, Lidholm och Bo Nilsson.
PM75

stilriktning inom den moderna musiken efter omkring 1950. Punktmusik utgår från Anton Weberns senare alstring med dess upplösande av det melodiska elementet i spridda "klangpunkter", skilda av stora intervall och till stor del fördelade på olika instrument ("klangfärgsmelodi"). Även det rytmiska elementet har i punktmusik i hög grad nivellerats genom målmedvetet undvikande av metriska tyngdpunkter och pregnanta rytmiska bildningar. Musiken får därigenom en stillastående, oscillerande karaktär; den blir ett spel med mer eller mindre fristående klanger och rikliga pauser i oregelbundna tidsvärden. Som konstruktiva faktorer framträder i stället tolvtonsteknik och ofta den avancerade seriella musikens principer. Typiskt för den orkestrala utformningen är ett okonventionellt instrumentval med starkt utnyttjande av olikstämda slaginstrument.

Punktmusiken representeras främst av – förutom föregångsmannen Webern – Boulez, Nono, Pousseur, Stockhausen, Cage m.fl. samt i Sverige Bengt Hambraeus och Bo Nilsson. Dessa har också ägnat sig åt den elektroniska musiken, som innebär en vidareutveckling av punktmusikens frigörelse från traditionella musikaliska strukturprinciper. (Se även Darmstadtskolan).
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985