nocturne


(fr.) nattstycke.

1 (oftast på it. notturno) 1700-talskomposition av serenad-typ för flera instrument i flera satser

2 kort lyriskt stycke, vanligen för piano, i en sats – en verktyp som uppfanns av Field och upptogs av Chopin

3 term utnyttjad efter tonsättarens gottfinnande – t.ex. för tredje satsen i Vaughan Williams A London Symphony, som är rubricerad 'Scherzo (Nocturne)'.

PM75

[nåkkty´rrn] (fra.), notturno [nåtto´rrnå] (ital.), sv. även nokturn, eg. nattstycke. Hos Haydn och Mozart förekommer notturno som namn på flerstaviga sviter (serenader) för liten orkester eller solistisk ensemble; ganska bekanta är Mozarts nocturner "för fyra små orkestar" och Serenata notturna för två små orkestrar. I början av 1800-talet fick nocturnen en helt ny betydelse; då skapade den engelske kompositören John Field den svärmiska pianonocturnen, som med Chopin utvecklades till ett fantasi- och ibland även lidelsefullt, äkta romantiskt stämningsstycke. Massor av mer eller mindre sentimentala nocturner för olika instrument har sedan dess sett dagen. Till de ädlaste och mest poetiska hör Mendelssohns berömda Notturno ur musiken till En midsommarnattsdröm samt Debussys Nocturnes för orkester, en svit av tre mycket olikartade nattliga visioner. Rangströms Notturno är en cykel av tre orkestersånger.
– Nokturner kallas även delar av den katolska kyrkans matutin (se tidegärd).

MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985