musikvetenskap


musikforskning (den förra benämningen är numera antagen vid de svenska universiteten), ty. Musikwissenschaft, eng. musicology, fra. musicologie, samlingsbeteckning för en rad olika forskningsgrenar som vill vetenskapligt klarlägga musikens alla aspekter och yttringar. Särskilt framträdande bland dessa är musikhistoria, musikteori, musikestetik, musikpsykologi, musiksociologi, musikantropologi, musikakustik samt instrumentkännedom.

Härtill kommer flera andra, av vilka somliga utbildats eller tillerkänts självständig betydelse på ett relativt sent stadium. Som helhet har den europeiska musikvetenskapen en lång tillblivelsehistoria vilken kan sägas ha tagit sin början vid de större universiteten under 1200- och 1300-talen (Paris, Bologna, Kraków etc), där musiken utgjorde en gren av de sju "artes liberales". Troligen rörde det sig dock här mest om kommentarer till de antika författarna (Pythagoras, Platon, Aristeides, Quintilianus m.fl.), men vissa medeltida skriftställare behandlar också samtidens musik på ett inträngande sätt, t.ex.
Jacques de Liège. Renässansens lärda humanister gjorde flera grundliga undersökningar av musikens teori mot en antikiserande bakgrund, som G. Zarlino, vilken kan betraktas som kontrapunkt- och harmonilärans grundläggare (Istitutioni harmonische, 1558). En god sammanfattning av 1500-talets kompositionslära ger Thomas Morley (som blev Bachelor of Music vid Oxford-universitetet), i sin Plaine and easie introduction to practicall musicke.

Under 1600-talet framträder flera encyklopediska författare som behandlar musiken ur många olika synpunkter. Dit hör M. Praetorius (Syntagma musicum, 1614-19), som ger sig in på musikens historia, genrernas systematiska indelning, förklaringar av facktermer, uppförandepraxis, instrumentbeskrivningar med text och bildet etc. Dit hör också de ännu utförligare
M. Mersenne (Harmonie universelle) och A. Kirscher (Musurgia universalis), som också inför akustiska och musikteoretiska resonemang.

Därmed hade en rad av den moderna musikvetenskapens områden beträtts, och det är till stor del på den grunden som flera av 1700-talets stora musiklexika bygger, som
Brossard och Rousseau (1768). Med 1700-talet växer emellertid också ett större intresse för historiska sammanhang och för biografiska uppgifter fram, vilket tar sig uttryck i biografiska lexika som
J. G. Walthers och E. L. Gerbers och i de första större, kritiska musikhistoriska framställningarna av Charles Burney (General History of Music, 1776-89) och J. Hawkins. Ett starkt intresse för en utförlig uppförandepraktisk dokumentation visar sig i t.ex. skrifter av J. Mattheson (som Der vollkommene Kapellmeister, 1739), D. Heinichen, J. J. Quantz m.fl. Harmonilära, kontrapunkt och andra kompositionstekniska problem utreddes av J. J. Fux, J. Ph. Rameau, Johann Philipp Kirnberger m.fl. i omfattande skrifter, och den musikestetiska debatten togs upp i periodiska skrifter som F. W. Marpurgs Historisch-kritische Beyträge. Även akustiken grundlades under 1700-talet av forskare som J. Sauveur, den förste som beräknade toners absoluta svängningstal, L. Euler och Chladni.

1800-talets musikvetenskap inriktade sig till en början framför allt på att förfina de musikhistoriska metoderna i anslutning till den kritiska historiska forskningens framsteg (arkivforskning, källkritik, person- och stadshistoria, miljöforskning etc). Detta resulterade i de tidigaste grundläggande biografierna över enskilda tonsättare som
K. von Winterfelds om G. Gabrieli (1834), O. Jahns om Mozart (1856-59), A. Thayers om Beethoven (1866-79) och Ph. Spittas om J. S. Bach (1873-80). Likaså undersöktes musiklivet i bestämda orter eller institutioner och utvecklingen av bestämda genrer. I samband med allt detta utveckades också analysen av musikaliska person- och tidsstilar genom teoretiker och musikhistoriker som A. B. Marx, F. J. Fétis, A. Ambros, E. Hanslick. Under andra hälften av 1800-talet började en betydelsefull utgivning av äldre musik i editionstekniskt kritiska upplagor med noggranna kommentarer ("Denkmäler", "Monumenta") tack vare bl.a. R. Eitner, Fr. Chrysander och G. Adler. Flera av de nämnda musikforskarna innehade ställningar vid olika universitet, och från 1900-talets början har en snabb utveckling ägt rum i fråga om inrättande av musikvetenskapliga universitetsinstitutioner, främst i Tyskland och USA. I Sverige finns institutioner vid fyra universitet, men professur dock bara vid ett (Uppsala).

Metoderna inom alla de nämnda områdena har utvecklats och förfinats. Under det senaste halvseklet har man också alltmer uppmärksammat folkmusiken, populärmusiken och den utomeuropeiska musiken, tre områden som alla skulle kunna kallas musiketnologi, fastän ordet vanligen används om det tredje av de nämnda områdena. Det som hittills skildrats utgör den europeiska musikvetenskapen. Motsvarande utveckling kan delvis iakttas också i de utomeuropeiska kulturländerna (som Kina, Japan, Indien, den arabiska kulturen), under senare tid med stark påverkan från europeiska metoder och synsätt.

MO85



Källa: Musikordboken 1985