musikpsykologi


det vetenskapliga studiet framför allt av människors musikaliska handlande och medvetande. Musikpsykologi brukar indelas i ton- och gehörspsykologi och egentlig musikpsykologi. Musikpsykologins historia löper parallellt med övrig psykologi; de tidigaste iakttagelserna gjordes av antika grekiska filosofer (musikestetik). Under sin experimentella period i slutet av 1800-talet studerade musikpsykologin – analogt med övrig psykologi – upplevelsen av elementära musikaliska grundfaktorer såsom enskilda toner och samklangsintervall (Stumpf) och elementära rytmmönster (Wundt m.fl.). Vidare undersöktes absolut gehör, tondövhet m.m. I den senare behavioristiska musikpsykologin undviks introspektion och teorier om medvetandets innehåll och struktur; det "objektiva" naturvetenskapligt-positivistiska vetenskapsidealet lägger i stället an på fysiologiskt-neurologiska förhållanden. Representanter för denna riktning av musikpsykologin är bl.a. C. E. Seashore, R. W. Lundin och P. R. Lehman.

Skild från denna riktning är den med musiken ofta anknutna gestaltpsykologin som fick en startpunkt i C. von Ehrenfels Über Gestaltqualitäten (1890) och den genetisk-strukturalistiska traditionen. Undersökningarna kan här omfatta t.ex. musikalisk kreativitet, psykiska strukturers växelverkan med omgivande musikaliska strukturer m.m. Företrädare för dessa icke-behavioristiska musikpsykologitraditioner är bl.a. K. Koffka, E. M. von Hornbostel, H. Werner, J. Bahle, G. Révész, E. Kurth och A. Wellek.

På grundval av fenomenologiska beskrivningar och i anslutning till den äldre psykologins typlära har ett försök till överblick över olika möjligheter till musikupplevelse gjorts med följande uppdelning i olika lyssnartyper:

1 den objektiva typen som framför allt upplever de tekniska sidorna av musiken eller dess framförande och som därvid uppfattar musiken som något utanför henne själv;

2 den intrasubjektiva typen som huvudsakligen är upptagen med de förändringar musiken framkallar hos henne själv;

3 den associativa typen som mest berättar om de företeelser, personer etc. som kommer i hennes tankar då hon hör musik och

4 "karaktärstypen" som karakteriserar musiken med normala uttryck för mänskliga stämningar, personlighetsdrag och aktiviteter (t.ex. munter, trotsig, sorgmodig).
Dessa idealtyper är givetvis abstraktioner; i verkligheten kan drag ifrån två eller flera typer förenas i samma person.
MO85



Källa: Musikordboken 1985