musikpedagogik


Benämning på teorierna om innehåll och metoder för undervisning i musik. De antika filosoferna Pytagoras, Platon och Aristoteles ägnade pedagogiken stor uppmärksamhet som ett sätt att påverka individen i rätt moralisk riktning, och även under medeltiden var musiken ett av de viktigaste ämnena i skolan (mycket efter förebild från antiken). Särskilt viktig blev Guido av Arezzo, vars musikpedagogiska metoder i viss mån fortfarande används (se vidare solmisation). Under 1400- och 1500-talen utvecklades pedagogiken också för instrument. Under 1800- och 1900-talen har musikpedagogik blivit ett mångfacetterat område, med högskole- och konservatorieutbildning av professionella musiker vid sidan av musikutbildning för alla i skolor etc. Under 1900-talet har det framträtt ett antal pedagoger som försökt reformera utbildningen, t.ex. fransmannen Émile Jaques-Dalcroze, som betonade det kroppsliga momentet i inlärningsprocessen, och japanen Shinichi Suzuki, som eftersträvade en effektivare instrumentalundervisning genom att låta barnen börja spela på gehör från 3-4-årsåldern.
BM03

Se även rytmikpedagogik, Suzukimetoden.




Källa: Bonniers musiklexikon 2003