musikantropologi


(även musiketnologi), i vid mening studiet av all slags musik mot en socio-kulturell bakgrund, i mer begränsad mening studiet av vissa musiktyper, framför allt utomvästerländsk musik och folkmusik, eventuellt även jazz och viss populärmusik. Musikantropologi, som delvis är besläktad med musiksociologi, kan beskrivas som en kombination av musikvetenskap och antropologi där generellt sett båda dessa delar bör nå en ideal samverkan för förklaring och förståelse av musik. I praktiken förekommer dock ofta en övervikt åt det ena eller andra hållet.

Några viktiga aspekter för en fältstudie inom musikantropologin är undersökning av musikinstrumenten och deras användning, sångtexternas innehåll, de olika musiktyperna – även med hänsyn till människornas egna indelningar, musikernas eventuella särställning etc, när, var och på vilket sätt musiken används i en kultur, samt hur ny musik skapas.

Musikantropologins historia går tillbaka till 1700-talet, då de första relativt fylliga skildringarna av utomeuropeisk musik gavs bl.a. av J. M. Amiot med Mémoire sur la musique des Chinois (1780). På 1800-talet kom studier av arabisk musik av G. A. Villoteau i den av Napoleon föranstaltade La description de l'Eypte (1809-26, bd 4) och av R. G. Kiesewetter i Die Musik der Araber nach Originalquellen... (1842). En mer (natur)vetenskaplig hållning inom musikantropologin kom mot slutet av 1800-talet, då också A. J. Ellis med hjälp av uppdelning av oktaven i 1.200 s. k. cents (1 cent=1/100 av en tempererad halvton) kunde påvisa en mängd stämningssystem och skalformer som avviker från de traditionella europeiska. Ett annat tekniskt hjälpmedel blev fonografen (uppfanns 1877) vilken möjliggjorde att direktuppteckningar av musik ej nödvändigtvis måste utföras på fältet; de första inspelningarna gjordes 1889 av W. Fewkes i ett indianreservat i USA. Ledande inom musikantropologin efter sekelskiftet blev den så kallade Berlinskolan för jämförande musikvetenskap, anknuten till Berliner Phonogrammarchiv (grundat 1990), där E. von Hornbostel med privata medel organiserade expeditioner med ljudupptagningsutrustning och byggde upp omfattande och unika samlingar av inspelat material. Tillsammans med forskare som O. Abraham och C. Sachs utarbetade han metoder för transkription och analys av detta material samt på grundval av V. Mahillons system en instrumentsystematik (1914).

Väsentlig för musikantropologin blev den s.k. kulturkretsläran enligt vilken olika kulturkretsar under tidernas lopp spritt sig från sina ursprungliga centra och successivt överlagrat varandra. Sålunda kunde likheter mellan t.ex. instrument på platser långt från varandra tyda på ett ålderdomligt gemensamt ursprung. Forskningen skulle då syfta till att söka sammankoppla olika musikkulturer med kulturkretsar. Länge sågs inom musikantropologin som en central uppgift att dokumentera en "ren", ursprunglig musik och att söka skilja bord de västerländska influenserna i musik som utsatts för sådan påverkan. Efter andra världskriget har man emellertid även börjat intressera sig för den blandmusik som uppkommit vid kulturkontakter (ackulturation).

Nyare strömningar inom musikantropologin har tagit intryck av modern antropologi och lingvistik. En syn på musik som en dynamisk process i en helhet, som mänskligt beteende i lika mån som organiserat ljud snarare än som statiska, isolerade företeelser, har gjort sig gällande de senaste decennierna (bl.a. med A. Merriams The Anthropology of Music, 1964) under vilka också en strävan att undvika etnocentrism (att mäta andra kulturer med den egna kulturens måttstockar) växt sig allt starkare.

MO85



Källa: Musikordboken 1985