lat. mote'tus,
ital. motte'tto, fra. och eng. motet, ty. Mote'tte,
betecknar vanligen kortare kyrklig körkomposition i polyfon stil;
åtskilliga avvikande former har dock även kallats motett.
I de tidigaste formerna av vokal tvåstämmighet, organum och conductus hade stämmorna samma text. Då i organalsatsernas clausulae motstämman (duplum)
till cantus firmus (ténor)
fick självständig text kom denna att kallas motet(us)
eller motellus, en benämning som småningom överfördes
på hela den flerstämmiga satsen. Redan vid slutet av 1100-talet
förekom i klostret Sankt-Martial i Limoges att en ny överstämma
med tropering av koraltexten
fogades till koralen Benedicamus Domino. Under förra hälften
av 1200-talet utvecklades motetten i Notre-Dame-skolan,
där den fick flera stämmor. En motett med två överstämmor
kallas dubbelmotett, en med tre trippelmotett. Överstämmorna
har var sin text och rör sig över en grundstämma, vars
text – ofta bestående av endast ett eller två ord eller
rentav bara en stavelse – är hämtad ur liturgin. Denna tidiga
motett utfördes av en solistisk ensemble, som ett kortare avsnitt
infogat mellan enstämmiga partier av samma sång. Från
mitten av 1200-talet förekommer det att många motetter
har texter på folkspråk i en eller flera överstämmor,
i kombination med en eller flera latinska texter i övriga stämmor.
Ténormelodin kunde hämtas från antingen liturgisk
eller profan musik, vokal eller instrumental.
Att grundstämmans
text ofta bestod av ett enda ord (fra. mot) sågs tidigare
som en förklaring till genrens benämning. Enligt nyare rön
betecknar emellertid ordet motet(us) (diminutiv av mot)
en liten strofbildning (på 2-4 rader) på folkspråk,
av vilken några delar anväts som valspråk (motto)
eller refränger vid texteringen av duplumstämman i tvåstämmig
sats. Ämnet i överstämmornas världsliga texter
(bl.a. kärlek) stod inte sällan i skarp kontrast till de
latinska texternas religiösa motiv. Hos tonsättare som Petrus
de Cruce och Franco från Köln fick motetten i mensuralnotation (från ca 1230) en alltmer finstrukturerad rytmik. Den s.k. conductus-motetten var tre- eller fyrstämmig med samma text i överstämmorna
och framfördes vid officiella evenemang som kröningar och
dylikt. En konstfullare form än den folkspråkiga motetten
var motet enté. Då ténorstämman
blev instrumental utvecklades ur motetten chanson,
d.v.s. visan med instrumentalackompanjemang där överstämman
sjöngs beledsagad av 1-2 instrumentala stämmor; även
ackompanjerad solosång i form av ballad, rondeau och virelai emanerade ur motetten. Den franskspråkiga motetten blev en exklusiv
konstform för kännare med Paris som odlingscentrum.
Med 1300-talets ars nova
framträdde Guillaume
de Machaut som den mest betydande komponisten av motetter, nu
reglerad i isorytmisk teknik
med överstämmorna sjungna av gossopraner i stället
för mansröster och med ténorstämman ofta kompletterad
av en likaledes i långa notvärden löpande contraténor.
Impulser från Italien gav vid århundradets slut upphov
till hybridformer som ballad-motett och madrigal-motett.
På 1400-talet uppstår
med Guillaume Dufay den så kallade tenor-motetten, där tenor i långa
notvärden bildara mittlinje i satsen, överstämmorna
separeras till var sitt register motsvarande sopran och alt och där
tenor stöds av en eller två contraténorstämmor.
Stämdispositionen motsvarar den dåtida mässans. Tenor-motetten
odlas flitigt av J. Ockeghem,
A. Busnois och J. Obrecht vilkas stilar får en sammanfattning i Josquin
Desprez' motetter, där stämmorna egaliseras i form av
längre partier med genomimitation, olika kontrapunktiska tekniker
används och där textuttrycket – nu med gemensam text i alla
stämmor – blir allt viktigare. I dennes motetter är också bibeltexter vanliga.
Med Josquin som förebild
fick motetten en glanstid på 1500-talet, då den mogna polyfona satsen blev bärare av rika konstnärliga uttrycks-
och skönhetsvärden, kulminerade i Palestrinas och Lassos många
hundra motetter, som hör till tonkonstens förnämsta
skatter. Motetten var företrädd i alla delar av Europa,
i Frankrike som chanson-madrigal med drag av chansonstil,
i Venedig som flerkörig motett (A. och G. Gabrieli),
i Spanien av T. L. de
Victoria, i England med motsvarigheten anthem av W. Byrd, av nederländarna N. Gombert och Clemens non Papa m.fl.
Under generalbasepoken närmade sig motetten kantaten; den
fick gärna instrumentalt ackompanjemang och man talade t.o.m.
om solomotetter. Från och med Concerti ecclesiastici (1602) av L. Viadana komponerades i Italien monodiska motetter för
soli och generalbas. Betydande tonsättare av solomotetten, en
latinskspråkig motsvarighet till solokantaten på italienska,
var under 1600-talets andra hälft G.
Carissimi, A. Scarlatti, A, Caldara m.fl., senare även A. Jomelli. I Frankrike komponerades
officiella och pompösa grands motets från 1680-talet
- - -
MO85 |
