[sjång-, även jång-], fra. jongleur, medeltida kringvandrande musikant, den allmäneuropeiska benämningen på vad som i Sverige hette lekare. Ordets ursprung är lat. jocula'tor (= sv. "gycklare"), och till jonglörerna räknades allehanda upptågsmakare, akrobater och björnförevisare lika väl som spelmän och sångare. De äldsta jonglörerna var romerska mimer, d.v.s. pantomimaktörer, som vid romarrikets fall emigrerat ut över Europa. Deras särdeles dåliga anseende gick i arv till efterträdarna och förvärrades av kyrkans ständiga förföljelser. Under 1100-1200-talen anställdes många jonglörer hos trubadurer och trouvèrer; de fick ett mycket bättre anseende än "die fahrenden Leute", och så småningom skedde alltså en klyvning i olika kategorier med skiftande ställning på samhällets rangskala. På 1300-talet fick musikerna i allmänhet det bättre klingande yrkesnamnet ménestrels [menästre´ll]. Bland dem fanns givetvis fortfarande parias, men de framgångsrikaste fann lönande anställning vid furstehoven, och städernas bofasta musikanter började sluta sig samman till skrån och få en ordnad tillvaro, tendenser som utgjorde de första ansatserna till senare tiders hovkapell och stadsmusikanter. Jonglörernas insats i musikhistorien är mycket väsentlig; av dem berodde under långa tider den världsliga musikens existens och utveckling, och genom dem tillfördes den högre konstmusiken många livgivande impulser.
MO85 |
