gagaku


(jap.: elegant, förfinad musik) kallas den japanska hovmusiken, beskyddad av hovet sedan 500-talet. Den är troligen världens äldsta konstmusik för orkester i levande tradition. Efter att på 600- och 700-talen ha mottagit starka impulser från Korea, Indien och Kina utformades på 800-talet dess standardorkester och repertoar. Under 1900-talet har gagakuns förekomst reducerats till kejsarpalatset i Tokyo och smärre ensembler i spridda tempel.

Gagakuorkestern omfattar ett 20-tal musiker som trakterar träblåsinstrument, stränginstrument och slagverk. Blåsarna är orkesterns kärna och består av hichiriki, ett kort oboeliknande instrument, tre tvärflöjter, liknande noflöjten (se no-ensemble), samt munorgeln sho (se cheng). Flöjterna spelar samma melodi som hichiriki men lätt varierad (heterofoni), medan munorglarna spelar uthållna, kontinuerligt växlande ackord. Tre olika stränginstrument (koto-liknande cittror), däribland biwa, fyller med stereotypa mönster och arpeggion en tidsmarkerande funktion. Detsamma gäller för den stora trumman som delar musiken i större fraser vilka uppdelas i mindre av bronsgongen. En friare funktion har den horisontella trumman som spelas av orkesterledaren. De två jättelika, ytterst praktfulla da-daiko-trummorna (Japans största) är uppställda i bakgrunden på varsin sida av orkestern och tjänar huvudsakligen ett koreografiskt syfte då gagaku i sin form bugaku används att ackompanjera danser.

MO85



Källa: Musikordboken 1985