ital. fina´le, avslutning, slutsats. I instrumentala verk (symfonier, solokonserter, allehanda kammarmusikverk) är finalen gärna byggd i rondoform, ibland i sonatform, och oftast hållen i glad och festlig eller humoristisk stämning (speciellt hos Haydn och Mozart). Fr.o.m. Beethoven förekommer också den stort anlagda, hymnartade finalen, som bildar verkets höjdpunkt och sammanfattning (körfinalen i Beethovens nionde symfoni och i Mahlers andra, Bruckners symfonier). I operan är aktsluten ofta gestaltade som större musiknummer; i samband med att den dramatiska spänningen koncentreras och ett större antal personer sammanförs på scenen slopas principen med korta sångnummer och mellanliggande dialog (talad eller recitativisk) och texten genomkomponeras kantatartat eller nästan symfoniskt med solo- och ensembleavsnitt och med effektfull stegring. Sådana operafinaler utbildades särskilt i 1700-talets operabuffa och nådde sin högsta utveckling hos Mozart (bl.a. Figaros bröllop, Don Juan, Così fan tutte); typiska exempel även hos Rossini och Beethoven (slutscenen i Fidelio).
MO85 |
