fågelsång


Fågelsång uppvisar i många avseenden likheter med musik. Gemensamma element finns, såsom tonhöjdsfixerade ljud och fraser, melodier som kan repeteras, återkommande rytmiska mönster, välavvägda dynamiska och tempomässiga förändringar, välberäknade avvägningar mellan ljud/fraser och pauser etc.
- - -
Man har tidigt i historien (t.ex. hos romarna) framfört tanken att musiken skulle han framvuxit ur fågelsången. Denna uppfattning har sedemera modifierats och ofta direkt förkastats, men så sent som 1914 skrev Philipp George "Fågelsången har kanske bidragit lika mycket till utbildandet av den mänskliga röstens välljud som den säkert gjort för musikinstrumenten... man kan t.o.m. tänka sig att den varit grundläggande för utvecklingen av musik överhuvudtaget."
- - -
I konstmusiken stöter man på fågelsång, bl.a. gökrop, i den s.k. Sommarkanon (se Sumer is icumen in) från 1300-talet. Från 1500-talet kan nämnas flerstämmiga körer, Le rossignol (Näktergalen) och Le chant des oiseaux (Fåglarnas sång) och annat av Clément Janequin.
- - -
Fågelsång kan spåras i kompositioner av François Couperin och hos Bach (Thema all'imitatio gallina cucca – gök) och Händel (Gök- och näktergalskonsert för orgel). Beethovens Pastoralsymfoni är ett känt exempel, där i andra satsens slut förekommer en "tersett" mellan gök, vaktel och näktergal – tre fåglar, som särskilt ofta "citeras" i den äldre musiken, förmodligen på grund av lätenas pregnanta, lätt urskiljbara karaktär.
- - -
Bland andra tonsättare som använt motiv från fågelsång kan nämnas Liszt (St. François d'Assisse, La prédication aux oiseaux), Schumann, Grieg och Richard Strauss (i Rosenkavaljeren) samt inte minst Wagner, som i Siegfried (Waldweben, början av andra akten) använder motiv från gulsparv, sommargylling, näktergal och koltrast. Bruckner har i sidotemat i första satsen av fjärde symfonin efterbildat typiska talgoxläten.

På 1900-talet har fågelsången kommit att spela en kanske än större roll, och även använts på ett annorlunda sätt. Man har inte bara eftersträvat dess stämningsskapande karaktär utan studerat fågelsången i sig själv och låtit den bidra till musikalisk utveckling och förnyelse. Den tyske tonsättaren och ornitologen Heinz Tiessen har ägnat fr.a. koltrasten ett grundligt, livslångt studium, redovisat bl.a. i boken Musik der Natur.
- - -
Den 1900-talskomponist som blivit mest känd för att använda motiv från fågelsång är Olivier Messiaen. I Quator pour la fin du temps (1941) uppträder fågelmotiven först, men fr.a. återfinns de i hans trilogi från 1950-talet, omfattande Réveil des oiseaux, Oiseaux exotiques och Catalogues d'oiseaux.
- - -
Även i den allra nyaste musiken förekommer fågelsång på olika sätt. Peter Maxwell Davis låter i Eight songs for a mad king den olycklige kung George III:s burfåglar spela en central roll, representerade av bl.a. härmpipor och leksaksinstrument. Tjecken Jan Novák spelar i Ioci vernales upp en veritabel katalog av fågelläten. Men inte minst är det inom den elektroniska musiken som ett nytt slags paralleller uppstått. Den nya tekniken har för övrigt också inneburit förbättrade möjligheter för ornitologerna, som genom bandinspelningar, analys i form av spektrogram etc. uppnått en exakt registrering av olika fågelläten, som den konventionella notationen aldrig medgivit.
- - -
Det verk där förmodligen de flesta fågelstämmorna återfinns är Karl-Birger Blomdahls Altisonans, där praktiskt taget hela den svenska fågelfaunan är representerad i mestadels obearbetat skick, men i nya, ovanliga konstellationer genom montage.
- - -
- - -
SM76


.
Länkar: fågelsång
Länkar redigerade ¨2021-10-23
.
Birds in music i engelska Wikipedia                



Källa: Sohlmans musiklexikon 1976