[kånntje´rrtå
grå´sså, även försvenskat uttal] (ital.),
eg. "stor konsert", den senare barockmusikens dominerande orkestrala kompositionstyp. Concerto grosso utnyttjar
växelverkningar mellan en solistisk instrumentgrupp (concertino)
och orkestern i sin helhet (ripe´no, concerto grosso).
Långsamma och hastiga satser växlar men inte enligt fastställt
schema; förhärskande är kyrkosonatens satsföljd largo – allegro – largo – allegro, men med inslag från sviten (dansartade satser) och t.o.m. operasinfonian.
Concerto grosso-principen kan härledas från den venetianska
kyrkostilen omkring 1600 med dess genomförda kontrast mellan
på skilda platser uppställda körer eller orkestrar.
Den förbereddes också i Lullys växlingar mellan tutti och blåsartrio (2 oboer och fagott).
Genren uppkom i Italien omkring 1680; dess förnämste mästare
här var Corelli,
följd av Vivaldi, Geminiani m.fl. Deras alltjämt friska och levande concerto grossi är
skrivna för stråkorkester (givetvis med continuo-instrument);
concertinogruppen består hos Corelli av två violiner och violoncell men utökas senare med altfiol
och kan hos Vivaldi vara 2-4 violiner. Sin högsta blomstring nådde denna kompositionstyp
hos Händel i hans
12 berömda concerto grossi för stråkar (1740, efter
Corellis mönster) och 6 så kallade oboekonserter, där
concertinon även omfattar blåsare. I Bachs 6 Brandenburgkonserter, som också kan räknas hit, varierar
instrumentbesättningen från verk till verk; här "konserterar"
bl.a. flöjt, valthorn, trumpet och t.o.m. klaver, ibland med betydlig
virtuositet. För övrigt flyter gränsen mellan concerto
grosso och den något senare tillkomna solokonserten.
Efter 1750 dukade concerto grosso under för den nya symfoni-
och konsertformen men fortlevde i någon
mån i så kallade konsertanta symfonier (se concertante)
och i serenader och divertimenti.
Sentida experiment i denna stil har gjorts bl a av Bloch, Kaminski, Krenek, Hindemith, Martinu och svenskarna Rosenberg och Blomdahl.
MO85 |
