(ital.), eg. melodi (=
fra. och eng. air); kan beteckna sång i allmänhet och även sångbart instrumentalt solostycke
men avser främst den mera utförliga, konsertmässigt
utformade och sångtekniskt krävande kompositionstyp för
soloröst med ackompanjemang, som spelade en ofantlig roll inom
i synnerhet 1700-talets opera-, kantat- och oratoriemusik. Arian uppstod
omkring 1600 i samband med den "nya
stilen", den enstämmiga melodin med ackordiskt ackompanjemang,
först i mycket enkla, visartade former. Den vann snart insteg
i operan och kantaten och blev allt konstfullare i och med tilltagande
melodiglädje och sångvirtuositet.
Med den "neapolitanska
skolan" (1700-talets förra hälft) blev den s.k. da
capo-arian dominerande; den bestod av två delar jämte
repris av den första, och hela arian men i synnerhet reprisen
försågs av sångaren med en mängd briljanta koloraturutsmyckningar.
Ariorna florerade allt ymnigare och många operor blev blott
en serie arior – i varierande utformning och återgivande olika,
bestämda känslolägen, från tragik och patos till
livligaste lustspelshumör – skilda av mellanliggande recitativ.
Med den italienska operans
världsherravälde blev även arian omåttligt populär
över hela Europa; den erövrade också, i mindre koloratur-överbelastat
skick, oratoriet och den protestantiska passionen, och man möter den
bl.a. stor utsträckning hos Händel och J S Bach. Gentemot
den förytligade, schablonmässiga operaarian inför Gluck en enklare, ädlare och uttrycksmässigt sannare stil. Mozarts arior är fulländade i sin rika och känsliga karakteriseringsförmåga
och sin fint konstnärliga, skiftande uppbyggnad.
I fortsättningen är
den franska och tyska operaarian mer dramatiskt och psykologiskt betonad
(bl.a. hos Beethoven och Weber), medan den italienska
arians melodi- och sångarglädje alltjämt frodas hos Rossini, Donizetti, Bellini och Verdi.
Omkring 1850 börjar den renodlade, fristående arian ersättas
av andra former, främst genom Wagners reformerande insats; den förekommer alltjämt hos Bizet, Massenet, Tjajkovskij, Puccini etc. men mera
som ett melodiskt intensifierat inslag, organiskt inkomponerat i verket.
MO85 |
