Gebrauchsmusik


(ty., eg. bruksmusik) term införd av Hindemith, Weill och andra i Tyskland på 1920-talet för att ange en musik som har tillkommit med klar social eller pedagogisk syftning och inte skapats för sin egen skull (enligt mottot "l'art pour l'art"). I sin bok A composer's world (1951) avvisade Hindemith termen som missvisande och obruklig.
PM75

[gebra´°chsmoŝik], tyskt slagord, som daterar sig från 1920-talet, ungefär lika med "nyttomusik"; åsyftar musik skriven ej för konsertestrader utan för mer eller mindre amatörmässiga ensembler och speciella tillfällen, lätt spelbar och lätt fattbar för gemene man, med avsiktlig betoning av komponerandet som hantverk, ej som exklusivt konstskapande. Gebrauchsmusik är sålunda ett utslag av den "nya sakligheten" och över huvud taget den moderna antiromantiska tendensen. Ledande föregångsmän var Hindemith (typiska exempel: Sing- und Spielmusiken für Liebhaber unde Musikfreunde, Plöner Musiktag, skoloperan Wir bauen eine Stadt) och Krenek. Rörelsen har lämnat starka spår och bl.a. medfört en betydande omvärdering beträffande s.k. tillfällighetskompositioner.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985