Även om vissa historieböcker hävdar att hard bop växte fram som en reaktion mot de mjukare sounden i cool jazz, utgjorde den i själva verket en utveckling av bop som i stort sett ignorerade västkustjazz. De huvudsakliga skillnaderna mellan hard bop och bop är att melodierna tenderar att vara enklare och ofta mer "själfulla", rytmsektionen är oftast lösare, där basisten inte lika konsekvent spelar fyra toner per takt som i bop. En gospelkänsla kan också märkas i musiken, och ofta ger saxofonisterna och pianisterna intryck av att de lyssnat en hel del på tidig rhythm and blues. Eftersom höjdpunkten för hard bop (1955-70) kom ett decennium efter bopens, var dessa skillnader en logisk utveckling, och man kan enkelt sett betrakta hard bop som 1950- och 60-talens bop. Under andra halvan av 1960-talet började ett inflytande från avantgarde märkas, och en del av de mer äventyrslystna uppträdandena av hard bopens musiker (som t.ex. Jackie McLean och Lee Morgan) hamnade någonstans emellan de två stilarna. I samband med uppkomsten av fusion och försäljningen av Blue Note (hard bopens viktigaste etikett) under 1960-talets slut föll stilen i skuggan, även om den i viss mån återupplivades under 1980-talet. Mycket av den musik 80-talets "unga lejon" spelade betraktades som modern mainstream, även om en del grupper (såsom The Harper Brothers och T.S. Monks sextet) hade hållit 60-talets uttryck levande. |
|
jazz / Index musikstilar: H