Grunge är inte en sorts musik
utan två. Ursprungligen myntades termen för att beskriva
den bullriga rockmusik som skapades i Seattle, en föga bemärkt
universitetsstad på USA:s nordvästkust. Lokala band som Mudhoney spelade en till synes slarvig och opolerad garage-rock, som på
slingriga vägar under andra halvan av 1980-talet letade sig fram
till en allt större publik. Det
mesta gavs ut på det lilla skivbolaget Sub Pop, som blev kult.
Så slog Nirvana igenom 1991, och Seattle blev det tidiga 90-talets mest omsusade rockstad.
Ungefär som Liverpool 1964. Band som kämpat i åratal
flyttade dit och skivbolagen skrev kontrakt för glatta livet.
Den mest populära
grungemusiken är dock snarast en form av hårdrock, fostrad
av Led Zeppelin och Black
Sabbath, men dystrare till sinnes. Allvarligare rockmusik är
svår att finna, åtminstone om man letar högt upp på
försäljningslistorna. Soundgarden och Alice In Chains är de mest framstående av dessa band, starkt riffbaserade
och med plågade sångare, men de ursprungliga grunge-fansen
godtar inte någotdera. De väljer Tad, ett råbarkat
bullerband lett av den 150 kilo tunge Tad Doyle, vars musik låter
som punkrock spelad av skogshuggare och som är ett av de minst
framgångsrika – och därigenom givetvis mest genuina – av
de ursprungliga Seattle-banden. De har numera allihop gått vidare
till större skivbolag än Sub Pop.
.
Som med alla musikmodetrender
har det gått inflation också i grunge, och idag kallas det
mesta som är bullrigt och lite svårt för grunge emellanåt.
DN
1994-08-22 |
|
