Dies irae


(lat., Vredens dag/Vredens stora dag) en del av rekviem-mässan; dess gregorianska melodi har citerats av t.ex. Berlioz i Symphonie fantastique och Saint-Saëns i Danse macabre.
PM75

(lat.), "vredens dag", medeltida sekvens (d.v.s. ett slags kyrklig hymn), tillskriven franciscanermunken Thomas av Celano (död c:a 1255). Från 1300-talet till 1960-talet ingick Dies irae i den katolska dödsmässan, requiem, såsom dess längsta och mest dramatiska avsnitt. Den suggestiva dikten, som talar om de dödas uppväckande på domedagen och vars stämning skiftar från skräck till hopp och andaktsfull bön, har på ett målande och verkningsfullt sätt tonsatts i olika mästares requiemkompositioner, särskilt realistiskt av Berlioz. Den gamla medeltidsmelodin till Dies irae (började: f e f d e c d d) har också använts i moderna symfoniska kompositioner: Berlioz' Symphonie fantastique, Saint-Saëns' Danse macabre, Liszts Dantesymfoni och Totentanz samt Honeggers körverk La danse des morts.
MO85


.
Länkar: Dies irae
Länkar redigerade 2016-12-30
.
Dies irae i engelska Wikipedia
Dies irae i svenska Wikipedia
             



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985