Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg
(Tannhäuser und der Sängerkrieg auf der Wartburg)

Tonsättare: Wagner, Richard.
Libretto/text: Wagner, Richard.
Undertitel/nr: Grosse romantische Oper i tre akter.
Uruppförande: Dresdenversionen: 19 oktober 1845 på Hofteater i Dresden ; Parisversionen (omarbetning): 13 mars 1861 på Théâtre Impérial de l'Opera i Paris.
Personer: Tannhäuser, minnessångare (tenor), Venus (sopran), Elisabeth, lantgrevens brorsdotter (sopran), Hermann, lantgreve av Thüringen (bas), riddare och sångare: Wolfram von Eschenbach (baryton), Walther von der Vogelweide (tenor), Biterolf (bas), Heinrich der Schreiber/Henrik skrivaren (tenor), Reinmar von Zweter (bas), en ung herde (sopran), fyra adliga svenner (2 sopraner, 2 altar); riddare, grevar och adelsfolk, adelsdamer, adliga svenner, pilgrimer, sirener, najader, nymfer, backanter (kör).
Tid och plats: Slottet Wartburg och dess omgivningar, i början av 1200-talet.

Ämnet återkommer bl a i en ballad för baryton och orkester av Söderman (1856) och en sångsamling av Sjögren (1884).
PM75
. .
Handling/innehåll:

Den unge minnessångaren Tannhäuser hyllar såväl den sinnliga kärleken (Venus) som den rena, idealiserade kärleken (Elisabeth). Men ingenstans finner han ro. I Venus sällskap längtar han efter Elisabeth och vardagen med dess pryda moral får honom att vilja återvända till Venus. När man vid sångarfesten skall besjunga den äkta kärlekens väsen, prisar Tannhäuser den fria sinnliga lusten och tvingas därigenom avstå från Elisabeths rena kärlek. Guds ställföreträdare i Rom vägrar att ge honom absolution. Elisabeth väntar och ber för Tannhäuser, men förtärs av sin längtan och dör. När minnessångaren återvänder hem ger han vid hennes likkista upp sin själ. Venus magi slocknar och i döden finner Tannhäuser äntligen förlösning.

Akt I
Scen 1.
Det inre av Venusberget (Hörselberg vid Eisenach). En extatisk kärleksfest. Tannhäuser prisar Venus och hennes kärlekskonster men han längtar ändå tillbaka till världen utanför. När han ropar ut namnet på Den heliga jungfrun slocknar Venus magi och i samma ögonblick befinner sig Tannhäuser i en dal utanför Wartburg.
Scen 2. wartburgtal på våren. Herdesång och pilgrimskör. Lantgreven Hermann är tillsammans med sina minnessångare och riddare på väg hem från jakten. I Tannhäuser känner de igen en sedan länge saknad vän som en gång hörde till Wartburgs sångarkrets. Av Wolfram von Eschenbach får den återfunne Tannhäuser veta att Elisabeth aldrig har glömt honom och hon sedan hans försvinnande inte har synts i sångarnas krets. Endast för Elisabeths skull återvänder Tannhäuser till Wartburg.

Akt II
Sångarsalen på Wartburg. Elisabeth, som väntar på Tannhäuser, hälsar glatt sångarsalen, som hon inte sett på så lång tid ("Elisabeths hälsningssång"). Även Wolfram är förälskad i Elisabeth, men avstår från henne för vännens skull. Han leder fram Tannhäuser till Elisabeth, som låter Tannhäuser förstå hennes hjärtas hemlighet. Sångarstriden. Lantgreven ger sångarna i uppgift att besjunga kärlekens väsen. Medan alla de övriga minnessångarna prisar den högstående, idealiserade kärleken, berömmer Tannhäuser till åskådarnas växande bestörtning den fria, sinnliga lusten som varande kärlekens sanna väsen. Endast Elisabeth lyckas rädda honom undan riddarnas ursinne. Tannhäuser ansluter sig till pilgrimer som är på väg till Rom.

Akt III
I Wartburgtal. Höst. Elisabeth väntar längtansfullt på Tannhäuser. Pilgrimerna återvänder, men utan den efterlängtade minnessångaren. Därmed förlorar Elisabeth sin lust att leva. Wolfram älskar henne fortfarande och uttrycker sina vemodiga känslor i en bikt inför aftonstjärnan. Natten har brutit in och en ensam pilgrim närmar sig. Wolfram känner igen denne som Tannhäuser. Påven har vägrat att ge honom absolution. Han kommer inte att bli frälst förrän det omöjliga inträffar, att en torr pilgrimsstav börjar grönska. ("Romberättelsen") I besinningslös förtvivlan vill Tannhäuser nu bege sig tillbaka till Venusberget. Kärleksgudinnan uppenbarar sig, men Wolfram driver bort henne genom att nämna Elisabeths namn. Venus magi försvinner. I gryningen närmar sig ett sorgetåg med Elisabeths stoft. Tannhäuser bryter samman vid båren. Unga pilgrimer anländer med en frisk grön pilgrimsstav, tecknet på Tannhäusers frälsning.




Källor: Opera, Könemann 1999 ; PM75
MusikSök 1998-2008