Pärlfiskarna

Tonsättare: Bizet, Georges.
Libretto/text: Michel Carré och Eugène Cormon.
Originaltitel: Les pêcheurs de perles.
Undertitel/nr: Opéra i tre akter.
Uruppförande: 30 september 1863 på Théatre-Lyrique i Paris.
Personer: Leïla, en prästinna (sopran), Nadir, en pärlfiskare (tenor), Zurga, pärlfiskarnas hövding (baryton), Nourabad, brahman (bas); pärlfiskare och deras hustrur (kör).
Tid och plats: på ön Ceylon i forntiden.


(fr. Les pêcheurs de perles) opera av Bizet, uppförd i Paris 1863. Libretto av E. Cormon och M. Carré. Handlingen utspelas på Ceylon, fastän personerna kallas indier.
PM75


- - - Pärlfiskarnas hövding Zurga älskar brahmaprästinnan Leila, som också uppvaktas av hans barndomsvän Nadir. Leila väljer Nadir, och Zurga dömer båda till döden av svartsjuka. Till sist benådar han dem dock och bestiger själv bålet och dör.
BM03


> KH ref.: K 1444-5, K 5475, K 6275


Handling/innehåll:

Av vänskap lovar Nadir och Zurga varandra att avstå från kärleken, eftersom de har förälskat sig i samma kvinna. Kvinnan, som nu har avlagt kyskhtslöfte som prästinna, blir förälskad i Nadir, men ändå triumferar vänskapen. Zurga räddar de båda älskande undan döden till priset av sin egen undergång.

Alt I.
Med sång och dans ber pärlfiskarna om gudarnas välsignelse i deras farliga arbete och väljer sig en ny hövding: Zurga. Nadir återvänder efter en lång tids bortavaro. Zurga och Nadir återupplivar sin gamla vänskap, men enas båda om att vara trogna sitt gemensamma löfte om att avstå från kärleken, eftersom de en gång förälskade sig i samma kvinna. Pärlfiskarna har utsett en prästinna som i fortsättningen skall be om gudarnas gunst. Den beslöjade kvinnan avlägger kyskhetslöftet. Nadir känner då igen sin älskade Leïlas röst. Hon anar visserligen att han är närvarande, men slutför trots det ritualen.

Akt II.
I en otillgänglig tempelruin instruerar brahmanen Leïla i hennes nya ämbete. Nadir lyckas ta sig fram genom den oländiga terrängen till Leïla. I konflikten mellan plikten och kärleken segrar den senare hos Leïla, men de älskade blir tagna på bar gärning och skall bestraffas. Zurga visar dock medlidande med vännen och den främmande prästinnan. Men när hon låter slöjan falla, känner han i henne igen den kvinna som även han själv en gång älskade och känner sig bedragen av Nadir.

Akt III.
Scen 1. Insom sig slits Zurga mellan vreden över förräderiet och vänskapen. Han låter föra fram Leïla. Hon ber om nåd för Nadir och förvärrar därmed Zurgas svartsjuka. Han befaller att de båda älskande skall brännas på bål. Men när han får se halskedjan som Leïla bär, inser han att hon en gång har räddat hans liv och ser det nu som sin plikt att rädda Leïla och vännen undan döden.
Scen 2. Pärlfiskarna har samlats för att låta Leïla och Nadir lida offerdöden. Men de får av Zurga det förfärliga budskapet att tälten i lägret brinner. Det är Zurga själv som har anlagt branden för att därigenom ge de älskande möjlighet att fly.



Källor: Opera, Könemann 1999 ; PM75 ; BM03
MusikSök 1998-2012