Fidelio

Tonsättare: Ludwig van Beethoven.
Libretto/text: Första versionen: Joseph Sonnleithner efter Jean Nicolas Bouillys Léonore, ou l'amour conjugal; slutlig version: Friedrich Treitschke.
Fullständig titel: Fidelio eller den äktenskapliga kärleken.
Ursprunglig titel: Leonore, oder Der Triumph der ehelichen Liebe.
Uruppförande: Första versionen 20 november 1805 på Theater an der Wien; slutlig version: 23 maj 1814 på Kärntnertor Theater i Wien.
Personer: Don Fernando, minister (baryton) ; Don Pizarro, guvernör för statsfängelset (baryton/bas) ; Florestan, en fånge (tenor) ; Leonore/Leonora, hans hustru, under namnet Fidelio (sopran ; Rocco, fångvaktare (bas) ; Marzelline/Marcellina, hans dotter (sopran) ; Jaquino, portvakt (tenor) ; Förste respektive Andre fången (tenor, bas) ; vaktmanskap, statsfångar, folk (kör).
Tid och plats: Ett spanskt statsfängelse några mil utanför Sevilla i slutet av 1700-talet.

Beethovens enda opera, libretto av J. Sonnleithner. Uppförd i Wien 1805, bearbetad 1806, ny bearbetning 1814 med den uvertyr som nu är känd som "Fidelio".
Se även
Gaveaux och Leonora. ("Fidelio" är det mansnamn som hjältinnan Leonora döljer sig under när hon räddar sin make ur fängelset).
PM75


Handling/innehåll:
Akt I.
På statsfängelsets gård. Fångvaktaren Rocco har mycket att göra. Portvakten Jaquino hjälper honom gärna, eftersom han är förälskad i Roccos dotter Marzelline och redan är påtänkt som svärson. Men Rocco har nu fått en medhjälpare, Fidelio, och genom denne har allt förändrats. Den skicklige främlingen har vunnit Roccos gunst och Marzelline har förälskat sig i honom. Men Fidelio är en kvinna: Leonore har förklätt sig för att kunna söka upp och befria Florestan, som är en sanningens förkämpe. Hon tror att han olagligt har spärrats in i fängelset av dess guvernör, Pizarro. När Pizarro får veta att hans illdåd har blivit känt, vill han dölja alla spår genom att låta mörda Florestan. Ministern skall vid den planerade inspektionen inte kunna finna Florestan. Denne har en gång upptäckt ett brott som Pizarro har begått och försmäktar nu i fängelsets djupaste fängelsehåla. Vakter skall skickas till alla torn för att hålla utkik efter ministern, vars ankomst skall tillkännages med en trumpetfanfar, så att Pizarro inte överraskas medan han utför sitt mörka dåd. På Fidelios och Marzellinas begäran har Rocco under tiden släppt ut fångarna på fängelsegården, så att Leonore (Fidelio) skall kunna söka efter Florestan bland dem. Pizarro blir förargad över Roccos egenmäktighet och låter spärra in fångarna på nytt. Då Leonore inte har lyckats upptäcka Florestan bland fångarna, utverkar hon tillåtelse av Rocco att följa med denne till de underjordiska fängelsehålorna. Där skall man gräva en grav.

Akt II.
Scen 1.
En underjordisk fängelsehåla. Florestan beklagar sitt bittra öde: sanningens tjänare har belönats med kedjor. I en vision ser han friheten. Den bär Leonoras anletsdrag. Rocco och Fidelio (Leonore) gräver graven. Leonore känner först inte igen sin make, men vill ändå rädda fången, vem han än är. Till sist kastar hon sig dödsföraktande mellan Florestan och Pizarro och ger sig till känna som Leonore. Detta bevis på kärleken till maken gör dock inget intryck på mördaren. Leonore riktar en pistol mot Pizarro, men i samma ögonblick ljuder trumpetfanfaren. Pizarro hejdar sig. Det räddade paret grips av outsäglig glädje.
Scen 2. Slottets paradplats. Ministern bemöter fångarna broderligt. Rocco leder Florestan och Leonore (Fidelio) ut i dagsljuset. Pizarro får sitt rättmätiga straff. Marzelline går tillbaka till Jaquino. I Florestan hälsar ministern en vän, som han trodde var död. Leonore löser makens bojor. Alla förenar sig i en lovsång till den äktenskapliga kärleken.


.
Länkar: Fidelio
Länkar kontrollerade 2016-11-16
.
http://www.all-about-beethoven.com/fidelio.html
Fidelio i IMDb Noter till Fidelio i IMSLP Fidelio i engelska Wikipedia Fidelio i svenska Wikipedia Fidelio på Youtube                



Källor: Opera, Könemann 1999 ; Prismas Musiklexikon 1975
MusikSök 1998-2017