wienklassicism


se klassisk 1.
PM75

Den wienklassiska stilen, som blev av oerhörd betydelse och som utgjort själva fundamentet för den senare musikutvecklingen ända fram till våra dagar vilket just antyds av ordet klassisk hade sin blomstringstid ungefär under tiden 1770-1830. Den bottnar i rokokoströmningarna under de föregående årtiondena och förbereddes av en rad tonsättare, bl.a. i Mannheim, Wien och Italien, men fullbordades av de tre stora mästarna Haydn, Mozart och Beethoven. Deras personliga genialitet hade därvid oerhört mycket att betyda. Det nya som uppstod var en mogen och fulländad instrumentalstil, i princip homofon, (med en ledande melodistämma) men likväl med ett spirituellt växelspel av olika stämmor och med visans och dansens symmetriska periodbildning som grundval för en fantasirik och konstnärligt högt utvecklad formbyggnad. En särskilt idealisk tummelplats fick den nya stilen i den moderna, av Haydn fullt utbildade sonat- och symfonitypen med dess tre till fyra satser – en kompositionstyp som även kom att behärska alla slag av kammarmusik (särskilt stråkkvartetten) och i huvudsak även instrumentalkonsten.

De tre dominerande mästarna har var och en sin säregna fysionomi. Haydns friska vitalitet och humor får ett komplement i Mozarts mer sensibla, förädlade känsla och skönhetsdyrkan. Till dessa båda sällar sig Beethoven som en mäktig, mer tragisk och subjektiv gestalt, vilken för den klassiska stilen vidare mot större uttrycksförmåga och större former men samtidigt bildar en övergång till den musikaliska romantiken. Till wienklassicismen kan i viss mån även Schubert räknas – en helt annan typ än Beethoven, charmfull och vekt känslobetonad, men likaledes en övergångsgestalt som utgår från klassicismen och närmar sig romantiken.
MO85

- - -
Klassiscism har i snävaste mening använts för den mogna stilen hos
Haydn och Mozart och i bredare mening för musik under en period från 1720-talet fram till runt 1800. Termen använd för musik kom från analogin med grekisk och romersk konst: när den var som bäst nådde den klassicistiska musiken en jämt hög standard, och ägde de kvaliteter av ädel enkelhet, jämvikt, perfektion i formen, mångfald inom enhetligheten, allvar samt frihet från excesser i ornamentik och krusiduller. Vi finner dessa kvalitéer tydligast i musiken av Gluck, Haydn och Mozart, men vi ska inte göra misstaget att betrakta tonsättarna vid 1700-talets mitt endast som deras sämre förelöpare.

En del teoretiker har betraktat dessa tre tonsättare som kärnan av en "Wiensk skola" och deras stil "Wienklassicistisk". Vare sig föreställningen om en enhetlig klassicistisk stil eller existensen av en 1700-talets skola i Wien håller för en närmare granskning – där fanns alltför stora skillnader i personliga och regionala stilar och för stora stilvariationer hos de olika musikaliska genrerna, såsom opera och kyrkomusik. Och det som producerades i Wien var inte alltid möjligt att skilja från det som kom från andra europeiska centra. Ändå är det bekvämt och lämpligt att kalla dessa år – grovt sett 1730 till 1815 – för den klassicistiska perioden, och beteckningen har accepterats.
- - -

HWM



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985 ; HWM
MusikSök 1998-2017