ital. virtuoso [virrtoå´så], eg. "duktig" (av lat. virtus = duglighet m.m.); mästare i fråga om teknisk behärskning av ett instrument eller av sångkonsten, bländande utövande konstnär. Virtuositet är ofta nödvändig för att uppnå ett idealt framförande men uppträder också som självändamål ("tom", "ytlig" virtuositet). 1700-talets opera var jordmån för ett sångligt virtuosherravälde, och det tidigare 1800-talet var instrumentalvirtuosernas glanstid med Paganini och Liszt som största gestalter.
MO85 |
