vibrato


(it., bragt i svängning) en snabbt upprepad förändring av tonhöjden – som hör till de nödvändiga förutsättningarna för att en ton skall verka "levande" och skiftande. Kan utföras framför allt på stråkinstrument och vissa knäppta stränginstrument (vänstra handens fingrar "vaggar" hastigt på gripbrädan); är en självklar egenskap hos en välutvecklad sångstämma – felaktiga eller överdrivna former kallas här chevrottering. Märk att vibrato anger tonhöjdsförändringar till skillnad från tremolo, som anger förändringar i tonstyrkan. Se även tremulant, Bebung.
PM75

(ital.), vibrerande, kallas de obetydliga, regelbundna skiftningar i tonhöjd, som förekommer i sång, på stråkinstrument och i någon mån hos blåsinstrument. Ett diskret och naturligt vibrato ger tonen liv och charm och har mycket stor anpart i dess personliga egenart liksom i ett uttrycksfullt musicerande. Ett alltör påtagligt eller oskönt vibrato – ojämt, krampaktigt, för stort, för långsamt etc. – är däremot ytterst störande; osmakligt överdrivet vibrato i sång kallas tremulerande eller chevrottering. Hos stråkinstrumenten åstadkoms vibrato genom en vaggande rörelse med vänstra handen och därmed den mot strängen liggande fingertoppen; det är en relativt svårt förvärvad konst, och bristfälligt vibrato är alltför vanligt. Tidigare har vibrato inom den högre musiken behandlats med stränga restriktioner (märkbart bl.a. på att vibrato ibland föreskrevs över enstaka noter), men på 1900-talet har ett ganska kraftigt och genomgående vibrato genomsyrat hela stråkinstrumentspelet till den grad, att non vibrato nu är en särskild och sällsynt effekt. En del av blåsinstrumenten använder ett mycket ringa, individuellt vibrato, saxofonen i jazzmusiken däremot ett kraftigare. En speciell vibratoeffekt (Bebung) är möjlig på klavikord.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017