variation


ett musikaliskt avsnitt utformat som en förändrad version av ett "givet" avsnitt. Så: Variationer över... (en melodi, vare sig denna har komponerats särskilt av variationernas tonsättare eller inte) – det avsnitt som varieras kallas tema. Variationen kan innebära endast obetydliga avvikelser från temat, främst genom melodisk utsmyckning (ofta hos Mozart); Beethoven lade grunden till en fördjupad variationsteknik, som kunde innebära en verklig transformation av temats egenskaper – och som ofta har lett till mycket fria variationstyper. Termerna chaconne och passacaglia avser variationer av speciell typ; termen rapsodi har ibland en viss anknytning till variationsprincipen.
PM75

ital. variazione, egentligen "förändring", upprepning av en musikalisk tanke i förändrat skick, är en elementär gestaltningsprincip i all musik, i det att den kombinerar de två formbildande grundfaktorerna: upprepning och kontrast (jämför form). Variationer uppträder också som en särskild kompositionsform, byggande på upprepning av en hel melodi eller musikalisk sats (ett "tema") i förändrad gestalt, ofta med rytmisk, melodisk, harmonisk eller kontrapunktisk utsmyckning. Förfarandet kan ledas tillbaka ända till den tidiga flerstämmighetens epok med dess skiftande kontrapunktiska inklädnad av kända melodier (se cantus firmus) och till den tidiga instrumentala dansmusiken, som arbetade med rikliga improvisatoriska utsmyckningar och växlande rytmisering av samma melodi. I målmedveten utformning odlades variationen sedan 1500-talet och fick sin första blomstringsperiod omkring 1600 i det elisabethanska Englands virginalmusik, därpå hos italienska och tyska violin- och orgelmästare. Ibland lät man olika delar av en komposition var för sig följas av en eller flera figurerade variationer; sådana interfolierade variationer förekom flitigt i den franska och tyska instrumentalsviten under namnet doubles (genomfört exempel i Bachs första partita för soloviolin). Den vanligare typen med en följd variationer över samma tema uppträder i början gärna som som sammanhängande variationskedja över en ostinat bas (chaconne, passacaglia) men även i mera avdelat skick med var för sig avslutade variationer ("tema med variationer" i vår mening). En speciellt tysk variationsteknik är koralvariationen med höjdpunkt hos Johann Sebastian Bach.

Alltifrån klassikerna är variationsformen en mycket omhuldad genre, ej blott som särskild kompostion (gärna över någon bekant melodi) utan också som sonat- och symfonisats (ofta långsam mellansats). Man skiljer mellan stränga variationer, som noga följer temat takt för takt och vanligen upplöser det i figurationer, samt fria variationer, som är mer oberoende och endast behåller karakteristiska drag av temat. Den förra typen, ofta med successiv stegring av figuration och tempo, favoriseras bl.a. av Händel, Mozart och Schubert, medan redan Bach i de kontrapunktiska Goldbergvariationerna och Haydn i många symfoni- och stråkkvartettssatser hunnit långt mot den fria typen. Den senare får hos Beethoven genial utformning (Erociavariationerna och särskilt Diabellivariationerna för piano, Eroicasymfonin sats 4, femte symfonin sats 2, nionde symfonin satserna 3 och 4 etc). I de sistnämnda exemplen liksom ofta hos Haydn sker en kombination av variationer och (oftast) rondoform. I fortsättningen har det alltmer blivit fråga om "karaktärsvariationer" – en serie stycken av kontrasterande stämning och faktur, ibland med knappt märkbart samband med temat. Bland sådana verk finns förnämliga pianokompositioner, såsom Schumanns Symfoniska etyder samt Andante och variationer för två pianon, Mendelssohns Variations sérieuses, Brahms' Händel- och Paganini-variationer, Saint-Saëns Variation över ett tema av Beethoven för två pianon, Griegs Ballad, Carl Nielsens Tema med variation, liksom även fristående orkesterverk: Brahms' Haydnvariationer, Dvoráks Symfoniska variationer, Regers Hiller- och Mozart-variationer (båda med stor slutfuga), Elgars Enigma-variationer, Richard Strauss Don Quijote, B. Brittens Bridge- och Purcell-variationer, de Frumeries Symfoniska variationer.

Flera solokonserter har variationsform: Francks Symfoniska Variation, Dohnányis Variation över en barnvisa, Palmgrens Metamorfoser, Rachmaninovs Paganinirapsodi, de Frumeries Variaton och fuga – alla dessa för piano – och Tjajkovskijs Variation över ett rokokotema för violoncell och orkester. En mycket säregen variationstyp uppvisar Ravels Bolero, där det blott är instrumentationen som varieras och stegras. Som ett slags variation kan man också betrakta Bachs Kunst der Fuge och Eine musikalisches Opfer, där en och samma melodi ligger till grund för en lång serie fugor respektive olikartade kontrapunktiska kompositioner.

Genom tiderna har variationen varit ett kärt fält för improvisation, alltifrån medeltidens kyrkliga discantus-sång (variation i kontrapunktisk mening) och varierande av dansmelodier över det engelska 1600-talets flitiga spelande av "divisions", d.v.s. variationer ("The division violinst" var titeln på en handledning från denna tid) och den vilt florerande "koloreringen" inom barockens vokal- och även instrumentalmusik ända till den nutida jazzens högt uppdrivna variationsteknik.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017