vals


dans i 3/4-takt som blev allmänt känd på 1800-talet; harmoniseras med endast ett ackord för var takt.
PM75

ty. Walzer, fra. valse, eng. waltz, (inhemskt ital. ord finns ej; därför kombinationen tempo di walzer eller di valse), den bekanta pardansen i 3/4-takt. Valsen är av sydtyskt ursprung; namnet lär komma av verbet walzen, snurra runt. Dess första form är den lugnare, lantliga ländlern, som också kallades rätt och slätt "tysk dans" (deutscher Tanz, Deutscher, ital. danza tedesca). Sådan framträdde valsen under 1700-talets sista årtionden, bl.a. på scenen i Martin y Solers opera Una cosa rara (Wien 1786). Den fick snabb spridning, trots att den i likhet med så många andra nya danser fördömdes som omoralisk. Mozart och Beethoven har komponerat dylika långsamma valser, helt korta stycken om två 8-taktiga repriser. En stark musikalisk utveckling undergick valsen i Wien under 1800-talets förra del, dels med Schuberts utsökta, charmfulla och poetiska små valser, varav somliga i hastigare tempo, dels under de speciella valskompositörerna och -dirigenterna Lanner, Gungl och familjen Strauss, far och söner. Den oemotståndligt schwungfulla Straussvalsen spreds över världen och vållade en veritabel valsepidemi, som nästan trängde ut alla andra danser. Formellt består "wienervalsen" av en sammanknuten kedja av smärre valser med konsertmässig inledning och resumerande coda. En ytterst talrik avkomma uppstod i olika länder, varav en ringa del med nämnvärt musikaliskt värde; till de mest berömda valskompositörerna utanför Wien hör fransmannen Waldteufel och dansken Lumbye. En viktig plats har dansvalsen fått i operetten, särskilt den wienska med Joh. Strauss d.y., Millöker, Lehár, Leo Fall, Oscar Straus, Kálmán och andra, men även den parisiska alltifrån Offenbach. På 1900-talet har nya former av vals blivit populära, den lugnt gungande, sentimentala "bostonvalsen" (av amerikanskt ursprung) och den långsamma s.k. moderna valsen.

En annan utvecklingslinje börjar med Webers briljanta pianokomposition Aufforderung zum Tanz (1820), den första konsertvalsen (och samtidigt den första verkligt hastiga valsen). I dess spår följde en rik litteratur av pianovalser, de flesta tomt ytliga men andra värdefulla, främst bland dem Chopins berömda, romantiskt färgade valser. Även i flera av Schumanns förnämsta pianokompositioner spelar valsen en betydande roll. I Schuberts närhet rör sig Brahms' vals för fyrhändigt piano och Liebeslieder-vals för fyra röster och piano 4 händer. I orkesterskrud möter vi valsrytmen bl.a. i symfoniska verk som Liszts Mefisto-vals, Saint-Saëns' Danse macabre, Chabriers España, Ravels La valse och Vales nobles et sentimentales, Sibelius' Valse triste etc, som symfoniosats i Berlioz' Symphonie fantastique och Tjajkovskijs femte symfoni, vidare i baletter (Tjajkovskijs Nötknäpparen, hos Delibes, parodi i Stravinskijs Petrusjka) och operor (Tjajkovskijs Eugen Onegin, Gounods Faust, R. Strauss' Rosenkavaljeren), där den också kan förekomma som effektfullt sångnummer ("valsarian" i Gounods Romeo och Julia, Puccinis Bohème).
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017