uvertyr (även ouvertyr)


1 ett stycke orkestermusik, som inleder en opera eller ett oratorium, fr.o.m. Gluck vanligen med musikalisk anknytning till det följande

2 liknande stycke som inleder ett skådespel

3 fr.o.m. Mendelssohns.Hebriderna också en form av ensatsigt orkesterverk, skrivet för konsertframträdande; har vanligen en titel med litterär, målande eller känslomässig bakgrund (denna sista typ kallas särskilt konsertuvertyr); fransk uvertyr kallas en 1600- och 1700-talsuvertyrform i tre satser; långsam – snabb – långsam; italiensk uvertyr, snabb
långsam snabb (den form, varur symfonin utvecklades.
PM75

(på sistone även stavat overtyr), av fra. ouverture (ty. Ouvertüre, eng. overture, ital. däremot vanligen sinfonia), egentligen "öppning"; inledningsstycke till opera, oratorium eller liknande. De tidigaste operorna började direkt med vokal prolog, någon gång med fanfarartad inledning (Monteverdis Orfeo); de något senare venetianska föregås däremot av en kort orkester-kanzon, bestående av flera avsnitt i växlande tempi. Under 1600-talets sista del är två grundtyper fullt utbildade: den franska uvertyren och den italienska (egentligen neapolitanska) sinfonian; deras respektive huvudrepresentanter är Lully och A. Scarlatti. Kanzonens olika tempi har här fixerats till tre eller endast två: i den mer gedigna franska uvertyren ett långsamt, allvarligt grave (gärna i punkterad rytm), därpå ett längre, delvis fugerat allegro och eventuellt en kort, långsam avslutning (ibland en självständig menuett eller dylikt); i den mera lättfotade och homofona italienska en motsatt anordning: en livlig och festlig allegrosats, ett andante och ett dansartat slutallegro. Den franska uvertyren fick särskilt stor popularitet. Man möter den bl.a. allmänt som oratorieuvertyr, även i italienska tonsättares verk och hos Händel. Sin allra största betydelse fick den som första och största sats i orkestersviten, vilken i detta skick blev en av de dominerande konsertmusikformerna fram till ca 1750 (se svit). Titeln uvertyr gäller här ofta för hela verket, som tydligen betraktades som en med ytterligare satser utvidgad uvertyr, så t.ex. i J. S. Bachs fyra förnämliga verk av detta slag. Den italienska sinfonian blev å sin sida ursprunget till den klassiska symfonin (se vidare d.o.).

Med symfonins genombrott förändrades också uvertyren; den fick samma form som symfonins första sats, ett längre, tematiskt genomarbetat allegro, eventuellt med långsam inledning (se sonatform). Den franska, fugerade uvertyren försvinner helt. Gluck och Mozart inleder detta nya skede. Glucks senare uvertyrer inför även en annan, mycket väsentlig nyhet: de förbereder dramats stämning och går direkt över i första scenen (så t.ex. den storslagna, tragiskt färgade uvertyren till Ifigenia i Aulis). I somliga av Mozarts uvertyrer, bl.a. till Don Juan och Trollflöjten, betonas sammanhanget ytterligare genom tematiska anknytningar till själva operan. Samtidigt som symfonins mått växer, växer uvertyren i omfång och resning. Beethovens Leonorauvertyrer och uvertyrerna till skådespelen Egmont och Coriolanus är mäktiga tondikter, fyllda av dramats idéinnehåll. Nästan alla uvertyrer av senare tonsättare – Weber, Schubert, Mendelssohn, Schumann, Berlioz, Wagner (Holländaren, Tannhäuser), Brahms, i Sverige Berwald och Söderman, för att blott nämna de viktigaste – ansluter sig, oavsett tonspråkets utveckling och växlingar, i huvudsak till det ena eller andra av de klassiska mönstren. Även den fristående, romantiskt poetiska konsertuvertyren, som infördes av Mendelssohn (Hebriderna, Ruy Blas m.fl.), står Beethovens idéuvertyr rätt nära; här och var får den emellertid stor likhet med den symfoniska dikten (typiska exempel är Tjajkovskijs festuvertyr "1812" och uvertyr-fantasi Romeo och Julia). Termen uvertyr är numera bunden till symfonisatsens form; de fritt gestaltade inledningsstycken som Wagner infört i andra verk än de ovan nämnda (Lohengrin, Tristan och Isolde, Mästersångarna, Parsifal) går däremot under namnet förspel.

Idén med tematiska anknytningar till själva operan har renodlats i vad som kallas potpurriuvertyren, bestående av en följd lättvindigt sammanarbetade fragment. Sådana uvertyrer finner man t.ex. hos Auber, Donizetti, Flotow, Thomas och i äldre och nyare operetter.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017