uttrycksdissonans


Känsouttrycket i musiken är i hög grad förbundet med den harmoniska behandlingen och tar speciellt dissonansen i sin tjänst; därav termen uttrycksdissonans. Som sådan förekommer dissonansen mest och verkar kraftigast på stark taktdel, och den vanligaste och traditionella formen är den förberedda eller fria förhållningen. Uttrycksdissonans började komma in i tonspråket fr.o.m. Josquin de Près (före 1500), tilltog i betydelse och blev ett viktigt element i barocktidens och rokokons affektbetonade stil (jämför i den sistnämnda de täta förhållningarna, tecknades som långt förslag) och likaså i den klassiska stilen (Mozart!) för att nå sin fulla blomning under romantiken (ytterligt starkt t.ex. i Wagners Tristan och Isolde.
MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017