uppförandepraxis


de praktiska normerna för musikaliskt uppförande. När man förbereder ett framförande av äldre musik måste man vanligen gå utanför notbilden till de improvisatoriska inslag som tonsättaren väntade sig av sin uttolkare.
PM75

Vid uppförande av äldre musik möter många problem, som inte existerar i nyare musik, där notskriften minutiöst föreskriver varje medverkande instrument eller röst, varje not och notvärde, tempi, nyanser, uttrycksbeteckningar etc. Ju längre tillbaka man går i tiden, desto mindre ledning får man av notskriften; dels är kompositörens intentioner inte så detaljerat nedtecknade, dels lämnas avsiktligt åtskilligt åt exekutörens fria val. För att framställa sådan äldre musik i dess rätta belysning fordras ett ingående studium av hur den ursprungligen uppfördes, ett kunskapsområde som går under namnet uppförandepraxis. Medan tidigare föga förståelse rått för sådana synpunkter – vilket inte minst framgår av många stilvidriga 1800-talsutgåvor av barockmusik – har man på senare tid fått alltmer intresse för ett stiltroget musicerande, ett intresse som gått hand i hand med den växande förståelsen för barockens och ännu tidigare epokers tonkonst. Den musikvetenskapliga forskningens rön på uppförandepraxisens område har omsatts i praktiken, om än med betydande initialsvårigheter som bl.a. bottnade i att en mer sakligt stilmedveten än musikaliskt besjälad inriktning – det är ju inte altid givet att en stilriktigt (eller som stilriktigt avsett) uppförande är detsamma som ett levande uppförande. Allt det gamla är inte heller ägnat att kopieras inför modern publik, t.ex. bristfälliga instrument, outvecklad spelteknik, hörbar dirigering, övermått av improviserade fioriturer. Målet bör givetvis vara att återskapa verket, så mycket som möjligt i dess egen och dess tids anda men utan museal prägel. Viktiga uppförandeproblem beträffande barocktidens musik är exekutörernas numerär, i viss mån instrumentvalet, tempovalet, dynamiken, spelstilen i övrigt, ornamentiken (dels den i noterna angivna, dels den improviserade) och generalbasens realiserande. I renässansens musik är svårigheterna betydligt större; bl.a. saknas ofta anvisningar om instrumentvalet, och den tidens instrument är till större delen ur bruk. I ännu äldre musik är t.o.m. frågan om vokalt eller instrumentalt utförande mycket oklar och notbilden ej alltid entydig.

Omkring 1950 började kännedomen om barocktidens uppförandepraxis få en vidare spridning, främst tack vare Schola cantorum i Basel, där bl.a. många unga svenska musiker och musikvetenskapsmän studerade. Ungefär från samma tid kan man också datera uppkomsten av ett snabbt växande antal mer eller mindre professionella ensembler för äldre musik (inklusive renässans- och medeltidsmusik), trakterande autentiska eller efterbildande gamla instrument. Många av dem är på mycket hög specialistnivå: särskilt kan nämnas den wienska ensemblen Concentus Musicus under ledning av Nikolaus Harnoncourt, berömd bl.a. för sina Bachinspelningar. Även Sverige har åtskilliga sådana ensembler för såväl barock som tidigare musik (t.ex. Joculatores Upsalienses). Via grammofonskiva och radio har dessa elittolkningar blivit allmänt tillgängliga i förut oanad utsträckning, vilket resulterat i en snabbt växande förståelse för den äldre musiken, något som också avspeglar sig i dess betydligt rikare förekomst på repertoaren.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017