trubadur


en (vanligen socialt högstående) diktar-musiker i södra Frankrike på 1100-1200-talen, som skrev och sjöng sånger på provensalsk dialekt; tillhörde eller vistades i den adliga miljön. Jfr trouvère, Trubaduren.
PM75

(provensalska trobador, fornfranska troveor, it. trovatore), beteckning på diktare/musiker verksamma i Sydfrankrike (Provence) mellan slutet av 1000-talet och slutet av 1200-talet. Trubaduren framträdde som de tidigaste diktarna i europeisk lyrik med poesi på folkspråk (langue d'oc). Deras konst förmedlades till Nordfrankrike där den kom att odlas av trouvères [trovä´r], vilka skrev på langue d'oïl. Bland de ca 460 kända trubadurerna och ca 300 trouvèrerna finns alla samhällsskikt representerade, från mäktiga furstar till enkla jonglörer. Till den förra kategorin hörde bl.a. "den förste trubaduren", Guilhem VII de Peiteus (Guillaume de Poitou 1071-1126), Thibaut IV, greve av Champagne och Brie, Blondel de Nesles i tjänst hos Rikard Lejonhjärta, Jaufre Rudel de Blaia m.fl., till den senare Marcabru och dennes lärling Cercamon. Andra berömda trubadurer var Bernart de Ventadorn, Raimbaut d'Orange, Arnaut Daniel, Peire Vidal, Raimbaut de Vaqueiras och Peire Cardenal. Av de fåtaliga kända kvinnliga trubadurerna (trobairitz) är grevinnan av Dia den namnkunnigaste.

Trubadurens konst, som uppkom under den intellektuella och materiella blomstringen i 1100-talets Sydfrankrike och som uttrycker höviskhet (courtoisie) och svärmisk kärlek (fin' amors), riktar sig till den förnäma damen i hennes egenskap av härskarinna (lat. domina, fra. dame). Många mer eller mindre bräckliga hypoteser har sökt förklara dess uppkomst och väsen. Bl.a. har man pekat på den gamla provensalska Mariadiktningen i vilken förekommer att man vänder sig till Maria som förbedjerska. En litterär parallell till detta finns hos bl.a. Marcabru där vasallen ber sin härskarinna vara förespråkerska för den herre han tjänar. Tillbedjaren borde vara ung, vacker, begåvad och ogift, både het och tålmodig. Förhållningssättet till kvinnan och kärleken transformerades i trubadurlyriken från en etikettsfråga till en konstnärligt litterär angelägenhet med stående motiv: vårens ankomst, kvinnans skönhet, utdragen väntan, svartsjuka rivaler. Den utdragna väntan kan ha en förebild i det arabiska kärleksidealet vilket innebar en exaltering av både åtrån och återhållsamheten. Karaktären hos fin' amors torde ha växlat från en trubadur till en annan, hos den ene som förfinad litterär konst, hos den andre som tung erotisk hetta.

Några kvinnor som spelade stor roll för trubadurkonstens utveckling var Aliénor d'Aquitaine, sondotter till den ovan nämnde Guilhem VII och mor till Rikard Lejonhjärta samt hennes döttrar i äktenskapet med Ludvig VII, Marie de Champagne och Aélis de Blois, vidare grevinnan Marie de Ventadour och Béatrice de Montferrat.

Biografiska upplysningar om vissa trubadurer lämnas i så kallade vidas, levnadslopp, eller razos, "motiv", båda typerna av tvivelaktigt källvärde. Då trubadurens konst till en början var muntlig och memorerades av varje trubadur fanns inget behov av uppteckning. Sådan gjordes först på 1200-talet i s.k. chansonniers, vilka ibland var praktfullt illuminerade. Ca 20 sådana har bevarats med notskrift (koralnotation); de innehåller över 400 melodier. Musiken återgår (efter F. Gennrich) på fyra grundtyper: 1) litania-typ med enrimmad vers och upprepning av samma melodi såsom canso med refräng (vanligaste typen), chanson de geste och rotrouenge; 2) lai med enkel upprepning; 3) hymn-typ med isometriska strofer över samma melodi; 4) rondeau med kort refräng upprepad av kören (balata, caccia). Efter innehållet kan olika genrer särskiljas: canto (kärleksvisa), joc partit (dialogisk diskussion om en riddares tjänsteplikt hos sin hjärtas dam), tenso (strids- och tävlingsssång), sirventes (tjänande sång, pris- eller smädesång, ibland med politisk syftning), alba (gryningssång), reverdie (vårsång), planh och enueg (sorgesånger) m.fl.

Betydligt fler melodier finns bevarade av trouvèrer än av trubadurer. Endast ett fåtal är noterade rytmiskt och då i tidig mensuralnotation; tolkningsfrågorna blir därför kontroversiella. Melodierna ansluter till kyrkotonarterna men har större omfång än den gregorianska sången, tendenser i slutfallen påminner om senare tiders tonalitetsuppfattning. Att instrumentalt ackompanjemang förekom beläggs i åtskilliga illuminationer från tiden. Trubaduren är i dessa avbildad med textrulle och med en jonglör spelande harpa eller fiddla, stundom ackompanjerar trubaduren sig själv. Den ur rent musikalisk synvinkel mest framstående trouvèren var förmodligen Adam de la Halle (död 1288).
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017