triosonat(a)


en kompositionstyp omhuldad särskilt under 1600-talets senare och 1700-talets tidigare del; noterad trestämmigt för två melodiinstrument och generalbas. Märk att den utförs av fyra spelande: två som utför melodistämmorna (vanligen flöjter eller violiner – eller en av vardera), en cellist eller gambist som utför den noterade basstämman, och en cembalist som ger den harmoniska utfyllnaden, jfr generalbas.
PM75

ital. sonata a tre, en sonattyp som var mycket vanlig under barockepoken, för två violiner "och bas"; den sistnämnda stämman spelades vanligen av två instrument: violoncell (eller gamba) och cembalo (eventuellt orgel eller basluta), varvid cembalon etc. även ombesörjde den harmoniska utfyllnaden enligt besiffring i stämman. Namnet trio syftar således ej på antalet instrument, som normalt var fyra, utan på antalet stämmor, som var tre. De båda violinstämmorna är i motsats till violoncellstämman starkt självständiga och aktiva, ofta nästan konsertanta, och föres mot varandra under ständig tävlan om ledningen. De förnämsta verken av detta slag, ibland utgivna som sonater för två violiner, har skrivits av Corelli och Händel; för övrigt har en mängd barocktonsättare, framför allt italienska, producerat sig på detta område, ända fram till Gluck och den unge Haydn. Violinerna utbyttes någon gång mot andra instrument (oboer hos Händel och Roman). Beträffande form och utveckling avviker triosonaten inte från den äldre sonatens (sonatans) i allmänhet (se sonat). Dess direkta fortsättning är den wienklassiska pianotrion (se trio).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985