transponerande instrument


ett instrument där den spelande producerar en ton på ett visst intervall över eller under den noterade tonen. Den viktigaste motiveringen är underlättandet av notläsningen för en musiker som växlar mellan olika storlekar av sitt instrument. Så t.ex. innebär tonen c1 i noterna alltid samma grepp på instrumentet.

Om man spelar en klarinett stämd i B ger den noterade tonen c1 tonen b; på A-klarinetten tonen a; på Ess-klarinetten tonen ess1; på basklarinetten i B tonen B (en oktav + en ton under c1). Även horn och trumpeter fungerar vanligen som transponerande instrument.
PM75


är sådana som inte klingar i den noterade tonhöjden utan genomgående ett visst bestämt intervall högre eller lägre. Ett mycket stort antal blåsinstrument har denna egenhet, som i hög grad försvårar läsningen av ett orkesterpartitur. Anordningen bottnar i mångfalden av stämningar hos vissa av blåsinstrumenten, en mångfald som var ännu mycket mera påfallande förr, innan ventilmekanismen infördes hos horn och trumpeter. Man var här ursprungligen bunden till naturtonserien och därmed till en enda tonart och hänvisades till att använda olika stämda instrument i olika kompositioner eller avsnitt; uppfinningen av byglar, d.v.s. lösa skarvstycken som ändrade stämningen, och av stopptonerna, gjorde inte saken principiellt annorlunda. För att inte försvåra notläsningen för musikerna använde man metoden att noterna gällde samma grepp oavsätt stämningen; man skrev alltså stämman så som om instrumentets naturtonskala alltid var C-dur, även om den i verkligheten var F-dur, Ess-dur etc. Detta system lever kvar hos de flesta mässingsinstrumenten (ej basun och bastuba). Det gäller även för vissa träblåsinstrument, sådana som är svåra eller omöjliga att traktera i vissa tonarter och som därför förekommer i olika varianter (B- och A-klarinett), och sådana som är varianter i andra tonlägen av befintliga normalformer (t.ex. engelskt horn, en kvint lägre än oboe).
- - -
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985