tonalitet


karakteriserar ett verks harmoniska system om det kan härledas ur en bestämd tonart; utvidgad form: polytonalitet; motsatt form: atonalitet (frånvaro av grundtonart).
PM75

innebär inordnande (på längre sikt, d.v.s. oavsett mer tillfälliga modulationer) i en viss tonart med därtill hörande melodiska och harmoniska förhållanden mellan tonerna, särskilt uttryckt i kadenseringen, och framför allt med starkt beroende av en centralton, resp. centralklang (tonika). I västerlandets konstmusik stabiliserade sig tonaliteten omkring 1600 och började under andra hälften av 1800-talet att successivt upplösas. I nyare, mera radikal musik med dess större eller mindre frigörelse från traditionell harmonik är tonaliteten med nödvändighet starkt åsidosatt, ibland splittrad (bi- och polytonalitet) eller helt upphävd (atonalitet). Begreppet tonalitet används emellertid på allra sista tiden även i en vidsträcktare mening än den ovan angivna, frigjord från de gamla harmoniska betingelserna, alltså endast innebärande att en ton har en central ställning ("tonalt centrum"); i denna mening är en del betydligt avancerade verk alltjämt tonala (ett påtagligt exempel är Hindemiths symfoni "i Ess"). Likaså får tonalitet beträffande kyrkotonarterna beteckna en rent melodisk egenskap.
MO85


.
Länkar: tonalitet
Länkar kontrollerade 2012-11-22
.
  tonalitet i engelska Wikipedia
tonalitet i svenska Wikipedia



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017