tolvtonsteknik


en kompositionsteknik, där alla oktavens 12 toner uppfattas som "likvärdiga" – d.v.s. underkastas en ordningsprincip som inte (i motsats till dur- och mollsystemet) betraktar någon ton som viktigare än de övriga. En sådan teknik utvecklades av Josef Matthias Hauer; termen används dock närmast om det system som utvecklades av Arnold Schönberg och av honom definierades som "metoden att komponera med tolv toner som står i relation bara till varandra".

Tolvtonstekniken bygger på serier, där alla 12 tonerna är ordnade på ett visst sätt och bildar grundval för kompositionsarbetet. I strikt tolvtonsteknik får ingen ton upprepas förrän alla tonerna presenterats.

Tolvtonsserien är inget "tema" i egentlig mening utan ett tonmaterial varur verket härleds; den kan användas i sin originalform, men kan också presenteras i sin horisontala spegelbild (omvändning; inversion), vänd bak-och-fram (kräftbild; retrograd form) och i omvändningens kräftbild. Hela verkets struktur, inte bara enskilda melodiska bildningar, skall motsvara seriens karaktär. Ursprungligen tillkom tolvtonstekniken som en systematisering inom atonal musik; dess strikta tillämpning är inte genomgående; många tonsättare (t.ex. Dallapiccola och Frank Martin) tillåter rent tonala bildningar inom den; Fartein Valen utformade en mycket personlig variant (oberoende av Schönberg); Hilding Rosenberg har prövat den i sina stråkkvartetter nr 7-12.

PM75


tolvtonssystem, dodekafoni (grek.), en kompositionsmetod uppfunnen av Arnold Schönberg och tillämpad i hans senare verk och av en rad moderna tonsättare. Grundprincipen (i den strängare tolvtonstekniken) är att tonsättaren, som utgångspunkt för en komposition, av det tempererade halvtonsförrådets tolv toner ställer samman en serie, där varje ton förekommer endast en gång; denna serie kan användas antingen i originalversionen eller underkastad vissa bestämda förändringar. Serien genomgår hela kompositionen, dels som lineär tonföljd, dels gruppvis kombinerad till harmoniska samklanger, medan den rytmiska gestaltningen varieras med större frihet. De lineära variationsmöjligheterna är spegelvändning av originalserien (inversion), kräftgång eller retrograd form (serien tas baklänges) och kombination av spegelvändning och kräftgång (retrograd inversion). Vidare kan intervallen valfritt transponeras i oktaven, enstaka toner upprepas och utbrytningar av serien förekomma, då bara vissa av dess toner dominerar. I regel undviks diatoniska eller tonala vändningar.

Tolvtonsteknik bör främst betraktas som en arbetsmetod för tonsättarna och inte som ett konstnärligt mål i sig. Den kan ses som en konsekvent utveckling av atonalismens idé om de tolv tonernas estetiska likvärdighet, en ersättning för den traditionella musikens harmoniskt bundna utvecklingslagar (se vidare atonalitet).

Tolvtonstekniken, som under 1930-talet trängdes tillbaka för andra mindre radikala stilriktningar, har efter kriget åter tagits upp och genomgått en utveckling och förnyelse. Den dogmatiska andan hos Schönberg har avlösts av ett friare arbetssätt där tolvtonstekniken tillämpas efter personliga urvalsprinciper; å andra sidan har seriearbetet även didgats till att omfatta andra element än intervallerna (seriell musik).
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017