toccata


(ordets urspung oklart; betyder närmast vidröra); fritt gestaltad komposition framför allt för tangentinstrument (cembalo, piano eller orgel); formschemat växlande och kontrastrikt; i olika sammanhang vanlig särskilt under 1500- och 1600-talen; under 1800-talet fixerades särskilt tendensen till virtuositet i toccatan (Robert Schumann).
PM75

[tåkka´ta], av ital. toccare = röra, beröra, här i betydelsen spela, på samma sätt som i svenskan: "rör orgelbasen" (Bellman), "... näcken gigan rör i silverbäcken (Stagnelius). Toccata är således liksom sonata en helt allmän beteckning för instrumentalstycke men åsyftar huvudsakligen tangentinstrument, alltså orgel och piano (jfr fra. "toucher le piano"). Termen har använts för kompositioner av synnerligen skiftande karaktär och byggnad. De tidiga toccatorna från 1500-talet (bl.a. av venetianarna Claudio Merulo och de båda Gabrieli) är improvisationsartade preludier, huvudsakligen bestående av fullstämmiga ackord och brusande passagerklangstycken som avser att pröva och demonstrera instrumentets möjligheter.

Förspelet till Claudio Monteverdis Orfeo (1607), som har överskriften toccata, representerar däremot en helt avvikande användning av namnet: ett festligt, fanfarartat stycke för trumpeter.

Den förstnämnda typen utvecklades vidare hos Girolamo Frescobaldi och 1600-talets tyska organister och får hos de sistnämnda, bl.a. Buxtehude, större dimensioner och starka inslag av kontrapunktiska och fugerade partier; improvisatoriska avsnitt omger och inspränges ofta i en större ricercar. I stort sett samma teknik tillämpar Johann Sebastian Bach i sina sinsemellan betydligt varierande, utomordentligt ståtliga orgeltoccator, kombinerade med fugor (bl.a. den välkända toccata och fuga i d-moll och toccata i C-dur med anslutande långsam mellansats och fuga).

I en annan riktning utvecklade sig den italienska klavertoccatan hos Bernardo Pasquini, Alesandro Scarlatti etc.; det är den som i allmänhet förhärskar även i den moderna pianotoccatan hos Czerny, Schumann, Debussy, Honegger m.fl.: en livlig, etydartad, ofta virtuos komposition med avbruten figuration.
MO85



Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985