tenor


1 det högsta läget för mansrösten (bortsett från den sällsynta manliga altrösten i falsettläge) – benämnd så därför att i senmedeltidens polyfona musik denna röst hade att hålla (lat. tenere) den gregorianska eller annan given melodi, som de övriga stämmorna kontrapunkterade mot

2 namn för den representant för en instrumentalfamilj som beräknas ha ett tonomfång motsvarande tenorröstens – så tenor-saxofon, tenor-basun etc.

PM75

- - -

av lat. tenere = hålla (melodin):

1 [te´når]. I gregoriansk psalmodi den dominerande meloditonen (tuba, reperkussionton); se psalmtoner.

2 [te´når], iden tidiga polyfona musiken den på förhand givna stämma (cantus firmus) – ursprungligen en gregoriansk melodi, senare även en världslig – som bildade stommen till en komposition på så sätt att den, ofta i långa, likformiga notvärden ("pundnoter"), sjöngs såsom under- eller mellanstämma, ledsagad av andra kontrapunkterande stämmor (duplum, triplum, quadruplum).

3 [teno´r], senare namnet på motsvarande stämläge, den höga mansrösten. Normalomfång:
dock i solopartier ofta betydligt högre. Tenor noterades förr i tenorklav, numera oftast i diskantklav en oktav högre än klangen. I operan är tenoren ofta anförtrodd bärande hjälte- och älskarroller. Man skiljer på flera typer: a) den "lyriska", italienskt skönsjungande tenoren med briljant höjd (till c2, t.o.m. d2); bland dess representanter finner man de stora stjärnorna som Enrico Caruso, Beniamino Gigli, Jussi Björling etc.; roller bl.a. Faust, hertigen i Rigoletto, Rodolphe i Bohème; b) hjältetenoren med ej så hög men energisk, kraftfull stämma – det speciella Wagnerfacket med partier som Siegfried och Tristan; c) buffotenor, rörlig, med humoristisk karakteriseringsförmåga; exempel: Pedrillo i Mozarts Enleveringen ur seraljen.

4 [teno´r el. -å´r]. I fyrstämmig sats den näst lägsta stämman; i sammansättningar i allmähhet den näst lägsta arten inom en instrument-"familj", ungefär med tenorröstens tonläge, t.ex. tenorbanjo, -basun, -horn, -saxofon, -tuba.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017