tempererad stämning


De intervall som örat uppfattar som absolut rent intonerade karakteriseras av att de han enkla "intervallvärden", d.v.s. de båda tonernas svängningstal står i enkla talförhållanden till varandra (jfr. intervall). Ju enklare intervallvärde, desto större släktskap mellan tonerna. Sålunda har oktaven värdet 2/1 (t.ex. tvåstrukna a 870 och ettstrukna a 435 dubbelsvängningar, kvinten 3/2, kvarten 4/3 etc. Dessa intervall förekommer också som naturliga fenomen i övertonerna. Vill man tänka sig ett musicerande i dylika rena intervall, visar det sig emellertid att komplikationer mycket snart uppstår. Om man med fordran på absolut renhet fortskrider från en tonart till en annan, erhåller man vissa toner som inte fullt överensstämmer med utgångstonartens, och differenserna blir fler och större ju längre bort man modulerar. Exempelvis är tonen e i D-dur en aning högre än e i C-dur (om man utgått från C-dur). Det finns nämligen två slag av helton, "stor" och "liten" (i C-durskalan är c-d stor, d-e liten, i D-durskalan är d-e stor); ingen av dessa är heller summan av två rena halvtoner. Absolut ren intonation är således vid musicerande inte möjlig annat än inom strängt diatoniska och tonala tonföljder och även detta med stark begränsning, ty redan en normal harmonisk kadens över subdominant och dominant förrycker tonhöjden. Så snart kromatik- och modulation tillkommer har en och samma ton en hel rad olika värden.

Vid spel på instrument med reglerbar tonhöjd (t.ex. stråkinstrument) och vid sång sker allt efter behovet en mer eller mindre omedveten kompromiss mellan dessa värden, temperering. Vid instrument med fast tonhöjd (klaver, orgel) har man kommit fram till en lösning genom att ge halvtonen ett normalvärde av 1/12 oktav: likformig temperatur. Enligt detta system är alla intervall utom oktaven obetydligt orena, dock ej mer än att örat kan acceptera dem som rena, och alla tonarter lika. Stämningen sker med aktgivande på de s.k. svävningarna, vilkas täthet tilltar med växande orenhet, och denna temperatur kallas därför också liksvävande.

Ett långvarigt experimenterande föregick det allmänna införandet av den likformiga temperaturen. Johann Sebastian Bach är den mest kände förespråkaren för detta – eller något snarlikt – system (Das wohltemperierte Klavier med preludier och fugor i alla tonarter), som dock är betydligt äldre och framlades teoretiskt redan omkring 1600. Den vanliga uppgiften att A. Werckmeister gjort en viktig insats härvidlag bestrides numera (se Apel: Harvard Dictionary of Music, artikeln Temperament). Andra temperaturmetoder var förr vanliga, med vissa tämligen rena och vissa helt ospelbara tonarter; det förekom även dubbla tangenter för vissa toner, möjliggörande olika intonation i olika sammanhang.
MO85



Källa: Musikordboken 1985