tabulatur


LuttabulaturEtt sätt att skriva ned musik med symboler som anger, inte tonhöjden (som i modernt linjesystem) utan placeringen av den spelandes fingrar. Ett sådant system användes förr för orgel och luta och används nu för ukulelen (även om det ej kallas för tabulatur).
PM75

kallas vissa slag av notskrift, som allmänt var i bruk från 1400-talet ända in på 1700-talet. Tabulatur begagnades huvudsakligen för flerstämmiga instrument, d.v.s. dels orgel och klaver, dels luta och liknande. Orgeltabulaturen (även för klaver) rörde sig med noternas bokstavsbeteckningar eller utbytte dem mot siffror. I luttabulaturen angavs däremot ej tonerna utan de olika fingergreppen genom siffror eller bokstäver. För att dechiffrera en luttabulatur måste man alltså dels veta lutans stämning, dels ha en nyckel för greppbeteckningarna. Notvärdena angavs mestadels ovanför själva tabulaturen med nottecken eller notskaft ungefär motsvarande dem i vår vanliga notskrift. Både orgel- och luttabulaturerna, sinsemellan vitt skilda, varierade starkt; olika länder hade sina egna tabulaturer (tysk och spansk orgeltabulatur, tysk, fransk och italiensk luttabulatur). Linjesystem förekom i somliga tabulaturer, i andra inte; i luttabulaturen betecknade linjerna de olika strängarna, i orgeltabulaturen kunde de betyda olika stämmor.

Luttabulaturen har motsvarigheter ännu i våra dagar i greppfigurer för gitarr och banjo, använda bl.a. i dansmusik (de förekom ibland inlagda i pianostämman).

MO85




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985