synkop


(från grek., egentligen "avhuggande"), en rytmisk bildning som innebär avvikelse från den normala, metriska betoningen: sammanbindning av svag och stark taktdel med flyttande av tonvikten till den förra. - - - Synkopen kan ha utmanande, eggande verkan och utgör en betydelsefull faktor i alla epokers musik. Särskilt starkt anhopas synkoper i jazzen. Genom synkoper och det liknande accenturerandet av svaga taktdelar utan överbindning – vilket ibland också kallas synkop – åstadkommes där synnerligen komplicerade rytmer, ej sällan polyrytmik. Med synkoperad musik menas därför populärt jazz eller jazzartad musik.
PM75

(av grekiska synkope, förkortning), en rubbning av den regelbundna rytmiska accenten genom att en betonad ton spelas på en obetonad taktdel och därefter ligger kvar, så att den följande betonade tonen förskjuts eller undertrycks. Synkoper är särskilt vanliga i 1400-1500-talens flerstämmiga musik, i viss folkmusik och framför allt i jazz.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017