symfonisk dikt


en av Franz Liszt införd beteckning för ett orkesterverk som till omfånget och utformningen ungefär motsvarar en symfoni, men som är avsett som en tolkning av något utommusikaliskt, t.ex. en dikt eller annat litterärt verk; en inte helt likabetydande beteckning är "tondikt", en direkt översättning av tyska Tondichtung.
PM75

(jämför symfoni), orkesterkomposition av programmatisk karaktär (d.v.s. som vill skildra ett skeende). Den symfoniska dikten har en i princip fri, av "programmet" bestämd form, som dock kan anknyta till traditionella typer (sonat-, rondoform etc). En symfonisk dikt är normalt ensatsig (flersatsiga verk kallas oftast programsymfoni, symfonisk svit eller liknande). Rötterna finns i Beethovens Pastoralsymfoni och Berlioz programsymfonier, men genrens egentlige upphovsman var Liszt (Les préludes, Mazeppa m.fl.). Den symfoniska dikten var central under senare hälften av 1800-talet och långt in på 1900-talet och knöts främst till den senare romantiken. Kände exempel är Richard Strauss Ein Heldenleben (Ett hjälteliv), Debussys Prélude à l'après-midi d'un faune (En fauns eftermiddag) och Sibelius Finlandia. Se programmusik.
BM03

Se även:
La Habanera av Aubert; Tamara av Balakirev; The garden of Fand (Bax); Elemente (cykel av symfoniska dikter) (Theodor Berger).



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Bonniers Musiklexikon 2003