symfoni


eg. samklang; ordet avsåg tidigare

1 ett förspel (t
.ex. till en opera)

2 Sedan Joseph Haydns tid (Haydn kallades – något förenklat "symfonins fader") har ordet som regel fått beteckna ett större orkesterverk, till formen en sonat för orkester. Det flesta verk av det slaget har fyra satser; några har tre; några har en sats (där ett större antal satser är hopfogade) eller fem; andra satsantal är mycket sällsynta. Symfonier kan ha en titel (t
.ex. Ludwig van Beethovens.Pastoralsymfoni) eller ha vokala inslag (t.ex. Beethovens symfoni nr 9, kallad Körsymfonin), men sådana fall är sällsynta.
En symfoniorkester är en orkester så sammansatt att den kan uppföra en symfoni; en symfonikonsert upptar en symfoni eller liknande verk på programmet.

PM75

ital. sinfonia, fra. symphonie, eng. symphony, ty. Symphonie eller Sinfonie. Ordet är av grekiskt ursprung och betyder helt enkelt samklang. Det har använts för många skilda ändamål innan det fick sin nuvarande innebörd; bl.a. kallades det gamla vevinstrumentet vevlira för symfoni. Ända fram till Bach har korta instrumentalstycken utan särskilda kännetecken gått under detta namn; det var t.ex. fallet med de äldsta orkestersonaterna från ca 1600. I den venetianska och neapolitanska operan kom sinfonia speciellt att beteckna instrumentalinledningen, som från omkring 1700 var sammansatt av tre kortare delar, en hastig, en långsam och en hastig. Denna inledning, som alltmer förekom även som självständigt konsertstycke, blev ursprunget till den senare symfonin. Andra inflytelser har dessutom spelat in vid denna transformation: från sonaten, som själv befann sig en en övergångsperiod, och från conerto grosso.

En rad av rokokons tonsättare är delaktiga i utvecklingen, italienarna Sammartini och Boccherini, Johann Sebastian Bachs söner Philipp Emanuel och Johann Christian, "Mannheimskolan" med Johann Stamitz i spetsen och Wien-kompositörer som Wagenseil och Monn, till sist Haydn och Mozart. Hos dessa får den förklassiska sonaten alltmer bredd och innehåll, den så viktiga sonatformen, som blir obligatorisk första sats, växer ut till sin fulla betydelse, en ny, livfull och finnervig kompositionsstil och en ny uttrycksfull orkesterbehandling utbildas. Först i Haydns och Mozarts geniala senare symfonier – särskilt Haydns 12 "Londonsymfonier" och Mozarts berömda symfonier i D-dur (Prag-), Ess-dur, g-moll och C-dur (Jupiter) står den wienklassiska symfonin fullt färdig med sin beundransvärda, fint avvägda och harmoniska byggnad och sin rikedom på levande och ädel musik ett värdigt uttrycksmedel för en modernare tids sätt att tänka och känna musikaliskt. (Om dess satsbyggnad, se sonat.)

Med Beethovens nio symfonier bringas denna konstart till sin höjdpunkt; den får hos honom allt större dimensioner, ett komprimerat andligt innehåll, den rymmer ett rikt register av mänskliga lidelser och känslor. Första satsen blir en tummelplats för starka konflikter, den långsamma satsen blir en själsskildring, sublim i sin innerlighet och sitt allvar. Den dansanta menuetten avlöses av det fantastiska, yrande scherzot, och sista satsen blir ibland en krönande, storslagen apoteos. I nionde symfonin med dess körfinal når Beethoven monumentalt yttre och inre resning. Därmed är egentligen symfonins utveckling färdig.

Nya strömningar och andra tonsättarindividualiteter ger emellertid symfonin nya aspekter. Schubert inför den förtätade lyriska stämningen, Mendelssohn och Schumann den genuint romantiska känslosfären. Berlioz och Liszt ger symfonin ett programmatiskt skildrande innehåll, som hotar att spränga den klassiska formen. Brahms fyra symfonier står som mästerverk av personligt präglad klassisk-romantisk syntes, medan Tjajkovskij inlägger ett maximum av subjektivt, sentimentalt patos. Bruckner och Mahler utvidgar formen ytterligare; den senares brokiga, ytterst färgrikt instrumenterade symfonier, delvis av helaftonsformat, omsluter även orkestersånger och stora körsatser. Å andra sidan har man på senare tid även skapat koncentrerade ensatsiga symfonier (t.ex. Sibelius sjunde).

Såsom den högsta och även fordringsfullaste orkestrala musikformen har symfonin blivit det område, där tonsättare av alla nationaliteter och "skolor" sökt ge sitt allra bästa. Bland ytterligare stora mästare inom denna form kan nämnas Dvorák, Franck, Sibelius, Carl Nielsen och bland märkliga moderna symfoniker Vaughan Williams, Honegger, Hindemith, Stravinskij, Prokofjev, Messiaen (Turangalîla) och framför allt Sjostakovitj (15 symfonier).

Inom vår inhemska tonkonst har symfonin blivit en mycket väsentlig faktor tack vare tonsättare som Berwald, Stenhammar, Alfvén, Rangström, Atterberg, Rosenberg, Nystroem, Wirén, Carlstedt, Eklund, Blomdahl, Bucht och Allan Pettersson den originellaste och mest produktive av den alla, med 16 symfonier.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017