svit


det vanligaste namnet för en instrumental komposition i flera satser men av annan typ än sonaten. Stommen i sviten under 1600-1700-talen utgjorde danserna allemande, courante, saraband och gigue med några fritt tillfogade danser. Dessa dansers tvådelade form utvidgades under mitten av 1700-talet till sonatformen, och sviten följdes som dominerande instrumental form av sonaten (och symfonin, d.v.s. en sonat för orkester). Sedermera har beteckningen svit förlorat sin specifika innebörd och på 1800- och 1900-talen mest fått beteckna ett antal satser med lösare musikaliskt samband: den kan beteckna en samling satser ur musiken till en opera, en balett etc.
PM75

även stavat suite (eg. fra. [syitt] = följd), ital. parti'ta, äldre fra. ordre. Svit kallas en flersatsig instrumentalkomposition av friare anläggning, vanligen bestående av danser, karaktärsstycken, opera- eller balettfragment etc., oftast av lättare innehåll och mindre sträng utarbetning än en sonat eller symfoni. I den äldre instrumentalmusiken före 1750 spelar sviten ungefär samma roll som senare dessa sistnämnda konstformer. Dess väsentligaste beståndsdel var alltifrån början dansen. Det var tidigt brukligt att sammanställa danser parvis: en lugn fördans i jämn taktart och en livlig efterdans i tretakt, båda ofta på samma melodi. Hos 1500-talets italienska lutkompositörer möter vi de första danssviterna, där ett sådant "urpar" ofta bildar kärnan, kompletterat med ytterligare någon dans, variation eller ett friare stycke (preludium, intrada, toccata). Det var naturligtvis tidens modedanser som ständigt återkom, först paret passamezzo och saltarello, något senare pavane och gaillarde. Framemot 1600 stabiliserade sig en normalform: pavane, gaillarde, allemande, courante (de två sista var det då nya paret av modedanser). Sviten hade då blivit vanlig även i andra länder; den nämnda typen blev överallt dominerande, men avvikelser förekom rikligt. Det dans- och balettintresserade Frankrike bidrog med en mängd andra danser; i England florerade särskilt variationsdanser. Där överfördes svitformen redan hos den elisabetanska tidens "virginalister" även till klaver. I Tyskland blev den synnerligen hemmastadd såsom 4-6-stämmig orkestersvit (först för valfri besättning och i form av omfångsrika danssamlingar).

Efter 1600-talets mitt hade sviten fått en ny, definitiv normalsammansättning: allemande, courante, sarabande, gigue (först hos Froberger). Mellan dessa danser insköts gärna andra valfria; gavotte, passepied, menuett, bourrée, rigaudon, och som avslutning kom ofta en chaconne eller passacaglia. Nu börjar sviten emellertid förvandlas från dans- till konsert- och underhållningsmusik. Inte nog med att danserna stiliseras, en mångfald andra musikstycken tillkommer. Detta sker särskilt i Frankrike, där sviterna ofta består av utdrag ur operor och baletter (Lully, Rameau) och där Couperin skapar en form av klaversvit med en mängd små genrestycken. I Italien tillämpas svitformen på den kammarmusikaliskt utarbetade kammarsonaten (se sonat). Den största förändringen är att den stora franska uvertyren och den italienska operasinfonian upptas som dominerande inledningsstycken i orkestersviterna, vilka t.o.m. som helhet kan få titeln uvertyr (så hos Johann Sebastian Bach). Under 1700-talets förra del står sviten konstnärligt på höjdpunkten (hos Bach, Händel, Telemann och många andra) för att sedan hastigt avlösas av wienklassicismens nya instrumentalformer. En reminiscens av danssviten lever dock kvar i symfonins och sonatens menuett och i divertimentot och serenaden med deras lättare prägel.

Den senare sviten är ibland en arkaiserande efterbildning av den gamla danssviten (Ravels Tombeau de Couperin, Griegs Holbergsvit), men i övrigt rör det sig om fritt sammanställda stycken med måleriskt innehåll (Rimskij-Korsakovs "symfoniska svit" Scheherazade, Regers Romantiska svit och Böcklinsvit, Lars-Erik Larssons Pastoralsvit) eller avsnitt ur dramatiska verk (Griegs Peer Gynt-svit, Sibelius' Kung Kristian-svit, Stravinskijs Eldfågeln).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017