stopptoner


är en speciell sordineringseffekt hos hornet, åstadkommen genom införande av handen i mynningen. Den äldsta metoden, som numera är helt avskaffad och t.o.m. okänd för hornister, är att täcka en större eller mindre del av öppningen med flata handen, varvid tonen sänks ½, 1 eller 1½ tonsteg samtidigt som klangen blir dovare. Detta slag av stopptoner begagnades regelbundet under den klassiska epoken för att fylla ut instrumentets glesa naturtonskala, till dess det kromatiska ventilhornet infördes i orkestern (först av Schumann). Numera menas med stopptoner den ytterligare sordinerande effekt som fås genom införande av hela knytnäven i tonröret, varvid tonen höjs ½ tonsteg och klangen blir instängd och avlägsen, i forte ihålligt skrällande; detta användes som instrumentationsfiness i många moderna verk. Stoppton betecknas i noterna med + eller följande termer: ital. chiuso, fra. bouché, ty. gestopft; för forteeffekter fra. cuivré, ty. schmetternd. Jfr. sordin.
MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017