stereofoni


mekanisk ljudåtergivning som ger "tredimensionellt" hörselintryck, i allmänhet åstadkommet genom användning av flera skilda kanaler vid inspelningen och minst två separata högtalare vid uppspelningen.
PM75

(från grek., ungefär "rymdklang"), term använd om rumsverkan i modern ljudåtergivningsteknik (grammofon och radio). Det normala lyssnandet, t.ex. i en konsertsal, är perspektiviskt liksom seendet, beroende på att det sker med två öron. Ljudet uppfångas av dem ur två något olika vinklar och åstadkommer två från varandra något avvikande klangbilder, vilka tillsammans resulterar i en plastisk, tredimensionell helhetsbild: lyssnaren hör ljudet komma från olika håll, kan urskilja riktningar och avstånd beträffande olika ljudkällor (t.ex. orkesterns instrument), upplever konsertsalens återklang (i form av reflekterande ljudvågor). Denna plastiska effekt försvinner när man lyssnar till grammofon eller radio, där ljudet upptagits av en enda mikrofon och likaledes återges av en enda högtalare (monoåtergivning); intrycket blir detsamma som av monauralt (enörigt) hörande i motsats till binauralt (tvåörigt) och kan jämföras med den "platta" bild av ett landskap som man får på ett fotografi (sett med ett "kameraöga"). Den stereofoniska principen överensstämmer däremot nära med användandet av ett s.k. stereoskåp, där höger och vänster öga får se varsin version av samma fotografi tagna med just den rätta differensen i synvinkel för att tillsammans framkalla perspektivverkan. Man tar i princip upp ljudet med två mikrofoner placerade något till höger och något till vänster om centrum. Från mikrofonerna går ljudet över två helt skilda kanaler till varsin högtalare, placerade på samma sätt från lyssnaren sett. Den stereofoniska effekten – som givetvis är beroende av högtalarnas riktiga placering och styrkeavvägning – medför förutom den rikare klangupplevelsen en betydligt klarare och genomskinligare återgivning av mer komplicerad musikalisk stämvävnad.

Efter mycket experimenterande åstadkoms i mitten av 1950-talet en tillfredställande stereofonisk grammofonteknik som lanserades kommersiellt 1958. I radio infördes stereofoni först i USA (1961) och förekommer nu i alla industriländer. Det tekniska systemet (pilottonssystemet) överför båda stereokanalerna över en FM-sändare; de sammanförs (dekoderas) och återges av var sin högtalare på mottagarsidan, d.v.s. man får normal återgivningskvalitet om man lyssnar på en stereosändning även med en monomottagare.

En speciell form av stereoåtergivning med oöverträffad realism i återgivningen representeras av en så kallad konsthuvudstereofoni. Man använder här ett konsthuvud med mikrofoner på trumhinnornas plats. Lyssning måste ske med hörtelefon men sändningsmetodiken är densamma som för annan stereoöverföring. Med konsthuvudtekniken kan man fullt illusoriskt återge olika ljudkällors position i rummet, t.ex. bakom eller ovanför lyssnaren.

Man talar på senare tid om stereofoni även i sådana konsertsammanhang där musiker (eller högtalare, repesktive högtalargrupper) placeras på olika sidor om åhörarna. I denna bemärkelse har stereofonin sitt upphov i den venetianska flerköriga musiken från omkring 1600. Speciellt används termen i samband med begreppet musik i rummet.
M085




Källor: Prismas musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985