sonatform


även sonatsatsform, den formtyp som vanligen återfinns i den första satsen hos en sonat, en symfoni (i realiteten en sonat för orkester) eller liknande verk. Man kan dock finna formen även i andra av sonatens satser, eller i verk av annan art. Det normala schemat (som dock sällan uppträder i renodlad form) för sonatformen är uppdelningen av satsen i tre delar: exposition, genomföring och återtagning, stundom har satsen långsam inledning. Expositionen framställer ett första tema i satsens tonart, leder över till en annan tonart, där ett andra tema uppträder och avslutas som regel med ett epilogartat tema, i vars tonart expositionen slutar; i genomföringen bearbetas det presenterade materialet; i återtagningen upprepas det (enligt formschemat med andra – och tredje – temat i satsens tonart); därefter kan följa en coda, som avslutar satsen.

Som regel modulerar första delen till dominanten, om satsen går i durtonart, eller till parallelltonarten, om satsen går i molltonart.

Det bör observeras att sonatformen är beroende av tonartsförhållanden; om termen tillämpas i atonal musik, måste det bli med förändrad innebörd.

PM75

betyder inte satsernas anordning inom en sonat utan den form, som alltsedan wienklassicismen blivit karakteristisk för första (ibland även långsamma eller sista) satsen i en sonat eller motsvarande verk (stråkkvartett, symfoni etc.) och som ofta tillämpas även på uvertyrer och symfoniska dikter. Sonatformens grundidé är kontrasterandet av två karaktärsskilda temata, kallade huvudtema och sidotema (eller sångtema, eftersom huvudtemat ofta är energiskt och sidotemat mer lyriskt och sångbart). Denna idé har byggts ut till följande normalkonstruktion:

I. Temaexposition: huvudtema (oftast utvidgat till huvudgrupp eller -sats) – övergång – sidotema (sidogrupp eller -sats) – epilog (slutgrupp). Denna del upprepas eventuellt, vilket anges genom repristecken.

II. Genomföring, vanligen bearbetande 1:a eller båda temata, modulerande och dramatiskt spänningsfylld (se genomföring 2).

III. Repetitionsdel, upprepande expositionen mer eller mindre förändrad, med annan eller vidgad avslutning (coda).

Sidotemat brukar expositionen uppträda i annan tonart (dominant- eller parallell-) än huvudtemat men i reprisdelen i huvudtonarten.

Sonatformen utbildades och stabiliserades småningom under 1700-talet hos en rad italienska och tyska kompositörer (jfr. symfoni). En kraftig utvidgning har formen senare fått, särskilt hos Bruckner, där i expositionen epilogen blivit en självständig tredje temagrupp och varje temagrupp och övriga delar svällt ut till väldiga dimensioner. Hos nyare symfoniker, t.ex. Sibelius, har sonatformen ofta behandlats med så stor frihet att den nätt och jämt är skönjbar.

Över huvud taget måste det betonas att ovanstående formschema liksom andra dylika oftare mer eller mindre frångås än följes och mycket sällan framträder strikt och tydligt – detta eftersom de musikaliska tankarna normalt inte konstrueras utan så att säga växer organiskt och har behov av att för varje särskilt fall skapa en egen form.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985