sonat


(it., ett spelat stycke, i motsats till cantata, ett sjunget stycke); sonat betecknar ett instrumentalt verk, som sedan Haydns och Mozarts tid (den "klassiska" tiden för sådana verk) vanligen har utformats i tre satser eller – för att ta Liszts pianosonat (1852-53) som exempel i en sats, som till omfånget och utformningen motsvarar en "normal" satsföljd. Endast verk för en eller två spelande kallas numera normalt en sonat; ett verk av samma slag för tre kallas en trio, för fyra en kvartett etc. och för en orkester en symfoni. Termer som violinsonat, cellosonat förutsätter normalt ett medverkande piano.

Utmärkande för sonaten är bruket av sonatform (vanligen i första satsen, men ofta även i andra satser).

Tidigare former av sonat kallas helst sonata; hit hör bl
.a. Domenico Scarlattis ensatsiga cembaloverk, nu vanligen också kallade sonator (plural av sonata); till stora delar var det C. Ph. Em. Bach som beredde vägen för Haydn Mozarts sonattyp. 1600-talets och det tidiga 1700-talets kammarsonat (it. sonata da camera) företräder i regel sviten (särskilt med en följd av danssatser) för två eller flera instrument med basso continuo; beträffande antalet spelande se triosonata. Kyrkosonaten (it. sonata da chiesa) liknar denna men är av mera "allvarlig" karaktär och saknar som regel danssatser.
PM75

betecknar i nyare musik en flersatsig kompositionsform, vanligen bestående av 3-4 satser, för ett eller två, någon gång tre likaberättigade instrument (piano, orgel, violin och piano, violoncell och piano etc., undantagsvis violin ensam, violin och violoncell etc). Den traditionella satsföljden är: första satsen ett allegro i så kallad sonatform, eventuellt med långsam inledning, andra långsam i utvidgad tredelad visform eller variationsform (se variation), tredje menuett eller scherzo, fjärde livlig i sonat- eller rondoform. Talrika avvikelser förekommer, men det är alltid fråga om konstnärligt högtsyftande musik av större format. En viss enhetlighet i fråga om tonarterna är väsentlig (i mera tonartsbunden stil); yttersatserna brukar ha samma grundtonart (eventuellt moll och dur med samma grundton) och mellansatserna går i närbesläktade tonarter. Ibland finner man också en tematisk släktskap mellan satserna.

Att begreppet sonat gäller om högst två-tre instrument är egentligen en godtycklig åtskillnad. Uppbyggnaden (sonatcykeln) är densamma i en trio, kvartett, kvintett etc. ända upp till symfoni; endast instrumentbesättningen avviker och en symfoni skulle lika väl kunna heta sonat för orkester. I sonatens äldre, italienska historia finns ingen dylik begränsning, utan namnet har den mest vidsträckta betydelse. Dess innebörd är helt enkelt "instrumentalstycke" över huvud taget till skillnad från "sångstycke" (sonata, respektive cantata; ursprungligen canzon da sonar eller canzon sonata, spelad sång). De äldsta egentliga sonaterna är orkesterstycken (namnen sonata canzona och sinfonia omväxlar) i en sats men beståenda av en rad kontrasterande avsnitt: ur dessa orkestersonater utvecklade sig under 1600-talet concerto grosso-typen. De något senare utbildade kammarmusikaliska sonaterna var vid 1600-talets slut av två starkt skilda typer, båda flersatsiga: kyrkosonaten (sonata da chiesa i allvarlig, kontrapunktisk stil, vanligen med satsföljden långsam-hastig-långsam-hastig, och kammarsonaten (sonata da camera) bestående av danssatser. Den förra kan härledas ur orkestersonaten, men den senare har ett helt annat upphov, nämligen sviten. En viss sammanblandning mellan dessa typer skedde under det tidiga 1700-talet. Ur instrumentvalets synpunkt dominerade violinsonaten...
- - -

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017