solmisation



att beteckna musikaliska toner med stavelsenamn – med tillämpning av en metod utvecklad ur den Guido av Arezzo utformade på 1000-talet. En sådan tillämpning är de vanliga italienska stavelserna do, re, mi, fa, sol, la, si (motsvarande tonerna c-h); en motsvarighet är den engelska tonic sol-fa-metoden med beteckningarna doh, ray, me, fah, sol, lah, te (dessa är emellertid relativa och har inte fast tonhöjd. - - -. Se även rörlig do. Se ut.
PM75


(av tonnamnen sol och mi), metod för sång- och notläsningsövning, utförd med hjälp av beteckningarna ut (do) re mi fa sol la si (ti), som är begynnelsebokstäverna i de sex första raderna av Johanneshymnen (Ut qeant laxis resonate fibris ... etc.). Metoden utvecklades av Guido av Arezzo på 1000-talet. Stavelserna avsåg inte fasta tonhöjder utan utgick från ett hexakord med sex toner – som absoluta tonnamn ansluter de till tonerna i C-durskalan. Övergång från ett hexakord till ett annat kallades mutation. Solmisationssystemet var till sin karaktär bundet till kyrkotonerna och förlorade mycket av sin innebörd när dessa trängdes undan av dur/moll-tonalitet och funktionsharmoni. Liknande system har utvecklats även senare, t.ex. Tonic Sol-fa och Tonika Do, som i viss utsträckning används ännu idag.
BM03


(av tonnamnen sol-mi). Under detta namn bör lämpligen sammanfattas alla olika metoder för sång- och notläsningsövningar med hjälp av stavelsebeteckningar, såväl system med fixerade tonnamn, knutna till bestämda toner, som (framför allt) sådana med relativa tonnamn, vilka enbart anger tonens ställning inom tonarten. De moderna systemen är nämligen i grund och botten förbättrade upplagor av den tidigaste, egentliga solmisationen, som härrör från den medeltida musikteoretikern Guido från Arezzo (1000-talet). Som hjälpmedel för tonträffning etc. anknöt Guido till en bekant hymn "Ut queant laxis resonare fibris etc.", som hade egenheten att de sex första raderna i tur och ordning började på de respektive tonerna c, d, e, f, g, a. Han lät sina elever utbyta de vanliga tonnamnen mot begynnelsestavelserna i dessa sex rader: ut, re, mi, fa, sol, la, och alltså använda hymnen som "nyckel". Särskilt betydelsefullt var att hela sextonsskalan (ett hexakord) kunde flyttas (transponeras) en kvint eller kvart uppåt eller nedåt, varvid stavelserna kom att motsvara g a h c d eller f g a b c d; intervallen inom hexakordet var alltid desamma med halvton mellan mi och fa. Melodier med större omfång medförde övergång mellan olika hexakord (kallad mutation). Detta system av hexakord som delvis täckte varandra, byggdes ut över två oktaver och omfattade alla de toner (C-durskalans tonrad + b) man vid den tiden använde. Solmisation blev grundläggande för många århundraden framåt.

I och med den kromatiska musikens uppkomst blev emellertid Guidos system alltmer opraktiskt och föråldrat, och under 1600-talet kom det trots en del reformförslag småningom ur bruk. Dessförinnan hade man i de romanska länderna börjat övergå till att använda de guidoniska stavelserna som fasta tonnamn efter bokstavssystemets mönster (ut = c) och infört en ny beteckning, si, för tonen h – en ordning som där blivit bestående och ersätter våra bokstavstonnamn (med skillnaden att italienarna ändrat ut till do). Se även solfège).

På 1800-talet tillkom en modern revision av solmisationen (med relativa tonnamn) i den engelska tonic sol-fa-metoden, och denna har i Tyskland omarbetats till tonika-do-metoden; båda har fått stor användning i den elementära musikundervisningen. (Se vidare dessa ord.)
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Bonniers Musiklexikon 2003 ;
Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017