slumpmusik


aleatorisk musik (av lat. alea, tärning), en stilriktning inom 1950-talets radikala musik som anlitar slumpen som ett kompositionselement. Upprinnelsen kan sökas så långt tillbaka som under 1700-talets senare del, då både tonsättare (bland dem förmodligen Mozart) och amatörer roade sig med att sammansätta musikstycken av korta fragment med hjälp av tärningskast. En liknande idé lanserade den oförskräckte experimentatorn John Cage omkring 1950 i sina kompositioner för "preparerat piano"; han gick så småningom också betydligt längre, t.ex. genom att blanda in helt på måfå inkopplade radioprogram (rekordet är troligen hans Fantasilandskap nr 4 för 12 radioapparater, där endast våglängder och styrkegrader är angivna i partituret, däremot naturligtvis ej det ljud som händelsevis sänds på resp. våglängder). Omkring 1950-talets mitt började slumpmusikens principer vinna terräng bland företrädarna för den seriella musiken. Stockhausens Klavierstück XI består av en rad fragment, vilkas ordningsföljd pianisten väljer fritt och slumpartat med för varje gång olika resultat. I andra verk är det fråga om ett slumpmässigt "samspel" mellan flera exekutörer, t.ex. i Bo Nilssons Zwanzig Gruppen för tre instrument, där varje spelare fritt väljer alternativ, tempo och spelsätt, så att en ständigt ny klangbild uppstår. Andra företrädare är Boulez, Pousseur, Kagel och i Sverige Siegfried Naumann; även en äldre mästare som Milhaud har gjort försök i denna genre. (För övrigt kan det erinras om att Carl Nielsen långt tidigare, i helt annat, måleriskt syfte, varit inne på samma linje i episoden Torget i Ispahan, ingående i Aladdinmusiken.)

En annan art av slumpmusik än den här nämnda introducerades 1961 av Witold Lutoslawski i orkesterverket
Jeux vénitiens och gavs namnet aleatorisk kontrapunkt. Begreppet innebär att exekutörerna i stora drag håller ihop inom en storform men i avsnitt därav var för sig upprepar en föreskriven tonföljd i sitt eget individuella tempo (ev. helt improviserar). Stämmor eller stämgrupper kan därvid börja eller sluta successivt. Dirigenten blir något av en regissör som sätter igång och avbryter de olika förloppen och samlar orkestern igen inför nästa avsnitt. Lutoslawski har fullföljt denna teknik i många senare verk, och den har också fått efterföljare på många håll, bl.a. som inslag i traditionellt komponerad och noterad musik.

Företeelsen kan kanske ses som ett slags reaktion mot den seriella musikens ofta ytterst komplicerade matematiska struktur, som är ett självändamål till föga glädje för åhöraren och som lätt hämmar både tonsättarens och exekutörens musikaliska fantasi och med sina precisionskrav ställer den senare inför nästan oöverstigliga svårigheter. Slumpmusiken blir en enkel "genväg" till ett paradoxalt nog snarlikt klingande resultat och återger exekutören en tacksam medskapande roll, som givetvis förutsätter stor sensibilitet för tonsättarens intentioner. Slumpmusik har medfört försök med helt nya noteringsprinciper i form av grafiska figurer, avsedda som ledning för halvt improviserat musicerande; bland de typiska företrädarna kan nämnas Sylvano Bussotti och Boguslaw Schäffer. Den anknytning till bildkonsten som där framträder poängterar ytterligare släktskapen med vissa riktningar inom måleri och skulptur.

MO85



Källa: Musikordboken 1985