sinfonia


(it.) symfoni; under 1600-talet beteckning för instrumentala avsnitt mellan de vokala partierna i t.ex. kantatverk; sinfonia concertante är en term som användes bl.a. av Haydn och Mozart för konserter med mera än ett soloinstrument; stundom använd även av moderna tonsättare (Walton), när det solistiska partiet ej står i mera stark kontrast till den ackompanjerande orkestern. Numera brukas termen även om en äldre, symfonin föregående, tresatsig uvertyr-typ. Jfr. symfoni.
PM75

(ital.; försvenskad pluralform sinfonior);

1 symfoni

2 under barockepoken namn på orkestrala inledningsstycken av olika slag, speciellt till operor; ur den standardiserade operasinfonian utvecklade sig den klassiska symfonin (se vidare symfoni och uvertyr);

3 hos J. S. Bach trestämmig invention.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985